De senaste tio åren har homosexuella fått rätt till att prövas för adoption, rätt till assisterad befruktning och rätt att ingå äktenskap. När det gäller vilka länder som har de HBT-vänligaste lagarna hamnar Sverige på en hedrande andraplats i Europa.
Det betyder inte det inte fortfarande finns problematisk lagstiftning kvar, inte minst för transsexuella som fortfarande tvingas till sterilisering och skilsmässa vid könsbyte. Men fokus behöver också hamna på andra områden än lagstiftningen.
Många homosexuella och transpersoner upplever i mötet med det offentliga diskriminerande regler och byråkratiskt krångel, just för att de inte passar in i heteromallen. Nu måste rättigheterna gå från princip till praktik.
Ett exempel är reglerna för insemination av lesbiska par. Sedan 2005 finns rättigheten, men nationella riktlinjer saknas fortfarande och reglerna ser olika ut i olika landsting. RFSU har i rapporten Sverigebarometern gjort en översikt om regler och prislappar för försök till assisterad befruktning. Det är en sorglig läsning.
I många landsting är reglerna förlegade och baseras på heterosexuella normer. I tre landsting är det dyrare för ett lesbiskt par att insemineras än ett heterosexuellt par och i 14 av 21 landsting är det bara den ena av kvinnorna i ett lesbiskt par som kan få hjälp med insemination. Även om landstingen betalar för försök att få ett andra barn, gäller det fortfarande bara samma kvinna i förhållandet. Det betyder helt enkelt att en lesbisk kvinna inte har samma rättigheter som en heterosexuell kvinna att få hjälp att bli gravid. Detta gäller dock inte Uppsala landsting som har lika villkor för alla kvinnor.
När hon sedan förhoppningsvis blivit gravid slutar inte olikheterna i behandling. Många vittnar om buffligt bemötande i vården och på BVC. Det handlar om allt från ifrågasättande till att alltid förutsättas ha en partner av motsatt kön. Här har ett privat vårdföretag, Mama Mia, insett de problem som finns och erbjuder en vård där homosexuella inte ifrågasätts. Det är ju bra, men samtidigt ett tecken på problemen i offentlig vård.
När barnet sedan föds uppkommer nya problem. Om den inseminerade kvinnan är gift med en man blir han automatiskt juridisk förälder medan om hon är gift med en kvinna blir hon inte det. Och så fortsätter det.
I många fall handlar det säkert inte om aktiv illvilja mot homosexuella. Men särbehandlingen fortsätter att förekomma eftersom gamla regler formade av heterosexuella normer tillåts att leva kvar. Även när det inte finns avsikt, finns det ansvar.
Som så ofta inom politiken och samhället handlar det inte bara om vilken åsikt du har utan hur hårt du är beredd att kämpa för förändringar. Nu är det upp till landstingspolitiker, vårdchefer och sjuksystrar att arbeta för principerna i vardagen.
Kampen för lika rättigheter är inte över bara för att Pride har flyttat till Kungsan.