Ouattaras offensiv har haft starkast möjliga internationella uppbackning. FN:s säkerhetsråd har i resolution 1975 (30/3) krävt att Gbagbo omedelbart ska lämna posten och låta Ouattara, den legitime efterträdaren, ta över makten.
Afrikanska unionen intar samma position, liksom västafrikanska Ecowas — som olikt de flesta regionala samarbetsorganisationer i Afrika faktiskt har en del militära och politiska muskler.
FN:s styrka i Elfenbenskusten, Unoci, har deltagit i striderna, formellt för att skydda civila, men i praktiken för att röja väg för Ouattaras trupper. Likadant har den franska armén agerat, även om man försöker tona ner sin inblandning. Franska styrkor finns i landet sedan 2002, inom ramen för vad man i Paris kallar Opération Licorne (Operation Enhörning), jämsides FN-styrkorna, och den gamla kolonialmakten tycks besluten att fortsätta spela en huvudroll i Elfenbenskusten.
Som vi tidigare konstaterat på ledarsidan (2/4) är problemen knappast över med Gbagbos fall. De politiska, regionala och etniska spänningar som legat till grund för konflikten kvarstår med eller utan Gbagbo. Om Ouattara nu kan tillträda den presidentpost han genom förra årets val har förtjänat, ger det landet en välbehövlig chans till fred och utveckling. Men det kan också lägga grunden för framtida konflikter. Ouattaras styrkor tycks redan ha begått grova övergrepp i de områden som erövrats under de senaste dagarnas strider, och det blir en delikat uppgift att försäkra sig om att den nordliga segern inte omedelbart översätts i diskriminering och diktatur.
För att på kort och mellanlång sikt rädda Elfenbenskusten undan ett sådant öde bör omvärlden insistera på fortsatt internationell inblandning, lämpligen från de västafrikanska stater för vilka mest står på spel. Ecowas har spelat en viktig roll i Elfenbenskusten under både krig och fred, och kan med ett kraftfullt FN-mandat fortsätta att stötta landet. Och även om det knappast är sunt att Frankrike fortsätter blanda sig i exkolonins politiska liv, finns franska styrkor nu på plats som kan agera i en fredsbevarande roll — även om det vore lämpligare om de gjorde det under FN-flagg.
På längre sikt måste naturligtvis Elfenbenskusten stå på egna ben. Men i den känsliga fas som nu följer, som handlar om att återförena regioner som skilts åt av inbördeskrigets frontlinjer i nästan ett decennium, är det tryggast att förankra freden med en stark regional fredsbevarande insats, stödd av FN.