Allt höll på att gå över styr när FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon plötsligt också bjöd in Iran och dessutom gav en oriktig bild av Irans officiella linje.Flera oppositionsgrupper vägrar delta och kurderna i norra Syrien är inte ens inbjudna.
Nu kommer Iran ändå inte att delta i konferensen, men generalsekreterarens utspel illustrerar väl en av de stora komplikationerna kring Syrienfrågan. Iran är i verkligheten en mycket aktiv part och stödet från Iran, liksom från dess libanesiska allierade Hizbollah, har antagligen varit avgörande för Assadregimens förbättrade position. Kriget i Syrien är till mycket annat också ett krig genom ombud mellan det shiamuslimska Iran och dess huvudrival om inflytandet i Mellanöstern, det sunnimuslimska Saudiarabien.
Men krigets ursprung finns i Syrien och det är syrier ur alla etniska och religiösa grupper som drabbas, samtidigt som landet föröds på ett sätt saknar motstycke i samtiden. De flesta vanliga syrier vill naturligtvis bara få slut på striderna – och flyr desperat ur landet när inga framsteg tycks vara möjliga. Men ingen av de politiska aktörerna tycks nöja sig med mindre än att motparten ger upp.
Regimen bärs i huvudsak upp av en religiös minoritetsgrupp, alawiterna, som fruktar för sin existens om makten i landet skulle gå över till den sunnimuslimska majoriteten. Diktaturen i Syrien har av detta skäl varit exceptionellt brutal under mycket lång tid. Och även om upproret mot Assadregimen från början hade en sekulär och förhållandevis demokratisk inriktning så har extrema jihadister, med anknytning till al-Qaida, tagit allt större plats och infört ett eget terrorvälde i de delar av landet man kontrollerar.
Naturligtvis gynnas regimen militärt av att oppositionen består av konkurrerande och ibland inbördes stridande grupper. Men samtidigt är regimens egna krigsförbrytelser sådana att det är närmast otänkbart att de oppositionsgrupper som ändå är beredda att förhandla skulle gå med på något annat än att Assad försvinner från makten. Samtidigt uppfattar regimen varje lösning som innebär att makten inte längre odelat ligger i dess egna händer som ett existentiellt hot.
Hur kan en fredskonferens nå resultat under sådana förutsättningar? Är det möjligt att andra krafter på regimens sida kan dela makten med delar av oppositionen om Assad försvinner ur bilden? Det förutsätter antagligen en mycket hård press på regimen – men en sådan press är osannolik så länge som Ryssland, Kina – och Iran – inte vill medverka. Kan oppositionen pressas på motsvarande sätt? Kanske, men då förlorar den sannolikt också sin legitimitet inom stora grupper i landet.
Lokala vapenvilor, i utmattningens tecken, är kanske det minst orealistiska. Mer än så kan man nog inte hoppas på från denna fredskonferens.