Fredsprocess även efter Sharon
Från hårdför hök på högerkanten till hårdför pragmatiker mera i mitten. Så kan Den 77-årige israeliske premiärministerns politiska bana är nu, måste man konstatera, slut.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I årtionden har Ariel Sharon, från militär ledare till i mer än en bemärkelse tung politiker, spelat en stor roll i israelisk politik och samhällsliv. Det tomrum han lämnar efter sig är stort, och någon given efterträdare som skall fylla det låter sig inte utan vidare pekas ut.
Ariel Sharon gav länge ett tämligen enkelspårigt och, milt uttryckt, inte odelat sympatiskt intryck. I det i och för sig självklara militära försvaret av Israels självständighet gick han understundom över gränser som inte borde ha passerats — massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon hör till det som brukar nämnas i det sammanhanget.
Men till skillnad från Yasser Arafat, hans ständige palestinske motpol, visade Sharon med åren — i hans fall utan att vara direkt tvingad till det — pragmatism och djärvhet.
Beslutet att utrymma Gazaremsan var ett modigt steg och ett tecken på att han insåg att en fred mellan israeler och palestinier förutsatte territoriella eftergifter — även från den politiskt och militärt starkaste parten Israels sida. Resultatet av detta beslut blev starka politiska konvulsioner i Israel. Sharon lämnade högerpartiet Likud, hans egen skapelse, och bildade ett nytt parti med mer av mittenprägel, Kadima.
I spetsen för detta parti, som av opinionsmätningarna tillmätts goda utsikter i det israeliska nyvalet 28 mars, hade Sharon uppenbarligen inriktat sig på att ta nya steg på vägen mot en fred med säkerhet
för Israel.
Med Sharon fanns det förvisso inte plats för illusioner om en snabb och smärtfri utveckling mot en fullbordad fredsprocess med en självständig palestinsk stat. Sharon tycks ha varit inställd på att lämna israeliska bosättningar också på Västbanken, men inte alla. Han ville inte höra talas om östra Jerusalem som Palestinas huvudstad.
Och frågan är hur stor kompromissviljan är i fråga om den mur, eller barriär, som nu byggs, till stor del på tänkt framtida pale-stinskt territorium, och som effektivt kväst den andra palestinska intifadan.
Utan Sharon ställs frågan på sin spets om vilken framtid fredsprocessen över huvud taget har. Det är i dagsläget, med alla frågetecken, närmast ofrånkomligt att göra en pessimistisk bedömning i linje med de kommentarer som kommer inte minst från USA.
Frågan är ju vem som skall fylla tomrummet efter Sharon och vilken regering som kommer ut efter nyvalet till knesset om knappa tre månader.
Kan det nya mittenpartiet Kadima, också det Sharons skapelse, klara sig även utan honom? En första opinionsmätning i torsdags, beställd av dagstidningen Haaretz, ger Kadima 40 av knessets 120 mandat med den nuvarande tillförordnade premiärministern Ehud Olmert som ledare — och till och med 42 mandat med förre premiärministern och Labourpolitikern Shimon Peres i spetsen.
Resultat i den storleksordningen motsvarar vad Kadima i tidigare opinionsundersökningar väntades få med Sharon i ledningen och skulle ge partiet en nyckelroll.
Kanske är Kadima i själva verket något mer än en dagslända i israelisk politik, Sharons redskap för att spela en fortsatt politisk roll?
Kanske innebär partiet, även utan sin upphovsman, en långsiktig förändring av det politiska landskapet i Israel? Kanske motsvarar det helt enkelt ett latent folkligt behov av en tredje kraft i mitten av israelisk politik?
Å andra sidan kan det förstås inte uteslutas att chockbeskedet om Sharons sjukdom bidrog till det starka stödet för Kadima.
Att fredsprocessen stannar upp efter Sharon är nog oundvikligt, men därav följer inte att den inte skulle gå att få i gång igen.