Friare och rikare universitet
Hur kommer det sig att nästan alla Nobelpristagare i naturvetenskapliga ämnen kommer från USA? Förvisso är inte alla amerikaner, utan de kommer från jordens alla hörn. Men påfallande ofta har de forskat i USA.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
främsta handledarna som lockats dit tack vare löner som är otänkbara i EU.
Europeiska universitet är däremot oftast fattiga. De lever på statliga anslag vilket har lett till att de som undervisar har löjligt låga löner, att lokalerna ofta är utslitna och för små, att varje handledare har alldeles för många studenter och att grupperna är för stora. Effekten blir många gånger dåliga akademiska resultat.
Behovet av pengar är akut. I Uppsala är det ekonomisk kris för Lantbruksuniversitetet med 40 miljoner kronor i underskott för 2003. Men all högre utbildning har ekonomiska problem. En rad svenska universitetsrektorer har redan anmält att det är oundvikligt att införa avgifter för studenterna.
I England, där man redan tidigare har en viss avgift för studier vid universiteten, har regeringen just med knapp majoritet fått igenom ett förslag om att höja avgifterna till en maximigräns på runt
40 000 kronor, förutom rum och mat alltså. Tanken är att studenterna ska låna pengarna och betala igen när de börjar tjäna bra.
Den idén är svår att förverkliga i vårt land, där en akademisk examen inte alls garanterar en hög lön. Men frågan kvarstår: Hur ska man se till att få mer pengar — och gärna mer frihet — till universitet och högskolor? Frågan om pengarna hör intimt ihop med friheten. Kan en statligt finansierad institution vara fri? Kan en institution som är finansierad av donationer och investeringar som i USA vara fri? Friast är förstås en stiftelseägd institution, men varifrån ska pengarna då komma? Om staten ska betala, hur ska pengarna räcka till när behoven på alla andra områden också är så stora?
Utbildningsminister Thomas Östros tog i en artikel i Dagens Nyheter häromdagen upp förslaget om att dela äganderätten till uppfinningar mellan forskare och universitet och högskolor. Ett sådant system finns till exempel i Danmark och i USA.
Professor Sverker Gustavsson tog i en artikel i UNT samma dag avstånd från tanken att avkastning av eventuella patent skulle övergå till arbetsgivaren. Det skulle leda till att universiteten alltmer skulle likna företag eller myndigheter och leda till att arbetsgivaren-universitetet då bestämmer vad forskarna ska göra. Han tog samtidigt avstånd från tanken på avgifter vid universiteten och försvarade universitetens frihet gentemot staten.
Men utbildningsministern vill inte att universiteten ska överta äganderätten utan att den skulle delas mellan forskaren och universitetet. Han nämner ingenting om respektive andelar.
Sverige har många internationellt framgångsrika forskare och ett mycket stort antal patent i förhållande till landets storlek. Men dessa patent kommersialiseras alltför sällan i vårt land.
De rika ländernas ekonomiska organisation OECD har i sin senaste undersökning av svensk ekonomi påpekat att det återstår mycket att göra på detta område. OECD föreslår just att äganderätten till uppfinningar bör delas mellan forskaren och högskolan och att man bör skapa institutioner med experter som stöd för att mer effektivt kommersialisera forskningsresultat.
Visserligen skulle några forskare förlora ekonomiskt på detta jämfört med i dag. Men andra skulle vinna så mycket mer. Många forskare är inte intresserade av den kommersiella sidan eller saknar relevant kunskap. Därför ligger många idéer outnyttjade eller säljs på ett tidigt stadium utomlands i stället för att leda till tillverkning i Sverige.
Om delat ägarskap visar sig vara en framkomlig väg bör frågan om hur universiteten ska använda vinstpengarna noga diskuteras. Det kan ju inte bli fråga om att staten ska suga upp pengarna för att använda dem till regeringens senaste älsklingsprojekt.
Pengarna bör självfallet stanna i institutionerna, för att höja löner eller förbättra lokaler och utrustning. På så sätt skulle de framgångsrika institutionerna bli ännu mer attraktiva och andra institutioner skulle sträva efter att lyckas lika bra.
Delat ägarskap kan minska problemet med bristen på pengar men kan givetvis inte lösa hela problemet med universitetens och högskolornas usla ekonomi, i synnerhet inte när det gäller humanistisk och samhällsinriktad
forskning. Här måste andra och större reformer till.