Å andra sidan har partiet nu styrt i nio år och visar oroväckande tendenser till maktfullkomlighet, sedan man lyckats få full kontroll över statsapparaten. (Se också Håkan Holmbergs krönika 12 juni.)
Olyckligtvis finns i dag inga trovärdiga alternativ till AKP, och inget parti som ur demokratisk synvinkel framstår som mer tilltalande. Givet detta var kanske söndagens valresultat det bästa man kunde hoppas på. AKP stärktes något i sitt totala röstetal, till knappt 50 procent av rösterna, som ett erkännande för att man trots allt skött landet väl.
Men partiet tappade samtidigt ett par mandat och missar därmed tvåtredjedelsgränsen i parlamentet och kan alltså inte ensamt ändra grundlagen. Det gör att kompromisser och en bredare förankring än bara inom AKP:s stödtrupper blir nödvändiga för att en ny konstitution ska kunna antas.
Ett bevis för vilka problem Turkiet fortfarande lider av kom i rapporterna från svenska valobservatörer. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde tvingades fly undan kravallpolisens tårgas och vattenkanoner i Diyarbakir, när stadens kurdiska befolkning ville fira det goda valresultatet för sitt parti, BDP.
Det blev en viktig påminnelse om Turkiets kanske enskilt största problem, det antikurdiska förtrycket. Man ser det också i att BDP-politikerna tvingades ställa upp som oberoende kandidater. En tioprocentsspärr gäller i parlamentsvalen, bland annat för att hindra just kurdiska organisationer, och BDP är det senaste i en lång rad kurdiska partier som tidigare alltid förbjudits på militärt initiativ.
Den turkiska kurdfrågan är naturligtvis inte enkel att lösa. Efter så många döda kommer en freds- och förändringsprocess oundvikligen att kräva smärtsamma eftergifter och erkännanden, på bägge sidor. PKK-gerillans extremism och ovilja att tolerera andra kurdiska röster är också ett problem i sammanhanget. Men inget av detta ändrar på det enkla recept som åligger Turkiet, för att staten ska kunna betraktas som en demokrati bland andra.
AKP måste se till att Turkiet avskaffar sin snävt etniska definition av medborgarskapet, ger fullt spelrum åt det kurdiska språket och kulturen, liksom åt andra minoriteter, och avskaffar de förtryckslagar som används för att fängsla och trakassera politiker, journalister och människorättsaktivister.
Bara genom att fullt ut respektera alla medborgare, oavsett etniskt och religiöst ursprung, kommer Turkiet att kunna kliva över tröskeln in i det demokratiska Europa — dit där det hör hemma.