Det var först sedan de förhörts av IOK:s disciplinkommitté som de två grekiska sprinterlöparna Kostas Kenteris och Ekaterini Thanou frivilligt drog sig tillbaka från tävlingarna i Aten. Det är svårt att tänka sig någon annan innebörd av detta än att de två insåg att IOK annars skulle stänga av dem från spelen. Deras fortsatta öde är nu en fråga för Internationella friidrottsförbundet.
Det som har hänt under Olympiska spelens första dagar har varit en blandning av fars och tragedi. Intrigen tycks i stora drag ha sett ut så här: De två löparna, som upprepade gånger smitit från dopningskontroller, insåg att de inte kunde komma undan denna gång. Under förebärande att de råkat ut för en motorcykelolycka (utan vittnen!) försökte de få en chans att med en eller annan manipulation på sjukhuset (blodbyte? utspädning av proverna?) ändå godkännas för start. Säkert trodde de att IOK inte skulle våga stå fast vid sin nya hårda linje mot dopning om detta skulle innebära att värdnationens två största stjärnor avstängdes.
Vilken roll den grekiska olympiska kommittén eller olika kommersiella eller politiska intressen kan ha spelat i denna härva blir kanske aldrig helt klarlagt. Men försöket att kringgå kontrollerna var så grovt och så genomskinligt att det hade varit en skandal av nästan ofattbara dimensioner om det hade lyckats. I så fall hade många andra deltagare troligen rest hem och i många länder hade krav ställts på att man i fortsättningen helt skulle avstå från att delta i spel av detta slag.
IOK har, efter alla skandaler kring dopning, mutor och korruption, inget annat val än att hålla en hård linje om spelen alls ska kunna överleva i sin hittillsvarande form. Men uppgiften är svår och det är orealistiskt att räkna med att dopning och andra manipulationer helt kan utrotas. En avgörande fråga är om den s k gendopning som snart kommer att vara möjlig kan avslöjas eller ej - förslag till hur detta ska kunna ske finns, men ingen vet säkert om metoderna fungerar.
Men om elitidrott i ordets vedertagna mening ska ha en framtid så är det nödvändigt att bekämpa dopning hårt och konsekvent. Ger man upp kampen så förvandlas idrott på toppnivå till en form av gladiatorspel där det blir meningslöst att jämföra prestationer, räkna poäng eller tala om en idrottsmans utveckling från en säsong till en annan. Det kanske kan finnas en publik även för sådant - men idrottens moraliska innehåll och dess förmåga att skapa spänning, inspiration och samhörighet kring ett lag eller en stor tävling försvinner.
Då försvinner skillnaden mellan OS och låtsastävlingar som Gladiatorerna eller Fångarna på fortet, medan vi som gillar riktig idrott inte vill befatta oss med annat än tävlingar på lokal nivå.