Inför G 20-mötet i Seoul i Sydkorea 11–12 november talas det mycket om valutakrisen i världen, och om risken för ett kommande handelskrig. USA och Kina är huvudmotståndare och nyckelfrågan är värderingen av Kinas valuta, yuan. Sanningen är dock att ingen har någonting att vinna på en upptrappad konflikt i nuläget.
Hittills under hösten har taktiken varit att pressa Kina (och även Brasilien) med hot om handelshinder. Det sägs till exempel finnas ”färdiga förslag” om sanktioner och strafftullar redo att läggas fram för kongressen i USA.
En förklaring till beteendet är att Kinas valuta verkligen är övervärderad. Yuanen knöts till dollarn för snart tio år sedan efter regeringsbeslut i Kina, och sedan dess har den ekonomiska utvecklingen i landet exploderat. Enligt vissa bedömare borde värdet av valutan skrivas upp med 20 procent. Andra, som tidskriften The Economist, menar att det rör sig om betydligt mer.
En annan förklaring är att USA är i stort behov av en yttre fiende som drar uppmärksamheten från landets egna strukturella problem. Finanskrisen var en utlösande faktor som skyndade på fallet, men världens största ekonomi hade under alla omständigheter varit i behov av genomgripande reformer av den finansiella sektorn och en politik som leder bort från oljeberoendet.
För drygt en vecka sedan inleddes de förberedande förhandlingarna inför novembermötet i Gyeongju, Sydkorea. De 19 finansministrarna och centralbankscheferna (samt EU:s motsvarigheter) enades om viktiga reformer gällande Internationella valutafonden (IMF), men om valutornas värdering och ländernas handelsöverskott lämnades endast luddiga formuleringar från mötet, vilket sannolikt gör att det inte blir några skarpa beslut i Seoul heller.
USA har krävt en reglering som gör att handelsöverskotten inte kan rusa iväg på grund av undervärderade valutor. Riktlinjen är ett överskott på max fyra procent av BNP. EU har inte tagit ställning till det, men ansluter sig till den amerikanska linjen om valutorna, att de ska tillåtas flyta fritt.
Nu verkar det ändå som om verkligheten går före de politiska regleringarna. Kina kan inte bara samla exportinkomsterna på hög och är också beroende av fortsatt välstånd hos sina handelspartner, främst USA. För knappt två veckor sedan kom också det överraskande beskedet att centralbanken i Kina höjer räntan, för första gången på tre år. Dollarn steg genast i värde. Och i torsdags kom nya siffror från Kina som tyder på att handelsöverskottet för 2010 kan sjunka till 3,7 procent av landets BNP.
G 20 bildades 1999 och har fått rollen som det ledande forumet för ekonomiskt och finansiellt samarbete i världen. Sammansättningen kan sägas vara optimal då den innefattar länder från alla världsdelar, traditionella i-länder såväl som utvecklingsländer.
Sammantaget utgör G 20 90 procent av jordens BNP och 80 procent av handeln, men det är ändå en relativt smidig organisation där finansministrar och centralbankschefer träffas minst en gång om året. Statscheferna möts mer oregelbundet.
Förhoppningarna på G 20 är med rätta högt ställda. Alla frågor kommer inte att lösas där, men forumet borgar för en tät dialog de stora länderna emellan. G 20 fyller ett tomrum mellan FN och unioner som EU. Ingen där saknar de långa talen från ledare som Irans Ahmadinejad eller Zimbabwes Mugabe som präglat exempelvis FN:s klimatmöten. De stora globala frågorna från 2010-talet och framåt kommer att handla om ekonomin och miljön. Då behövs ett forum som G 20.
Samtidigt är det viktigt att nå globala överenskommelser. Alla beslut kan inte lämnas till G 20, men exempelvis de afrikanska länderna har heller ingenting att förlora på att de stora ekonomierna närmar sig varandra.
Fler handelshinder gör alla till förlorare på sikt. Ingenstans är globaliseringen mer tydlig än i ekonomi- och miljöfrågor. Förhandlingarna är inget nollsummespel. Båda parter är vinnare eller förlorare. Ju förr man inser det desto bättre. Och där kan G 20 hjälpa till, oavsett utgången i Seoul nästa vecka.