Från varningarna för instabilitet, separatism, sönderfall och inbördeskrig var steget kort till rena hotelser. Diktatorns son erbjöd reformer av det existerande systemet, men de skulle inte omfatta det som protesterna handlar om — hans far Moammar al-Gaddafi, ”broder ledare” sedan 1969. Detta halvgångna löfte följdes av en hotelse: ”vi ska slåss till sista mannen, sista kvinnan, sista kulan”.
Så talar en diktatur i kris. Protesternas explosionsartade utveckling har tagit den styrande familjen med fullkomlig överraskning. I omvärlden bevittnar vi ett strömhopp av libyska ambassadörer och representanter som ansluter sig till oppositionen. Råttorna börjar överge det sjunkande skeppet.
Regimen försöker försvara sig med att landet riskerar inbördeskrig om Gaddafi faller, och gör klart att man är beredd till nästan vad som helst för att förhindra det. Det var denna punkt Seifelislam repeterade gång på gång i sitt tv-tal, och det är tydligt att rädslan för kaos och blodbad är diktaturens starkaste kort.
Det är inte bara ett propagandatrick. Ett Libyen där statsmakten kollapsar löper verkligen stora risker. Sedan gammalt finns en klyfta mellan landets västra och östra delar, fordom Tripolitania och Cyrenaika. Gaddafis företrädare, kung Idriss, stammade från östern, och oppositionen mot regimen har alltid varit starkast där, i Benghaziområdet.
Samtidigt är Libyen ett stamsamhälle, och det gäller även själva regimen. Diktatorns stam, gadadfa, dominerar de viktigaste säkerhetsstyrkorna, och allierade stammar har på samma sätt dragits in i regimen medan andra hållits utanför.
De senaste åren har staten alltmer fallit i händerna på Gaddafis söner, som nu, med sina anhängare, utgör autonoma maktblock inom regimen. Även om Seifelislam varit det synligaste ansiktet utåt, diktaturens good cop, finns andra som hållit lägre profil men spelar minst lika stor roll. Dit hör exempelvis hans bror Moutassem-Billah al-Gaddafi, med stark förankring i säkerhetssektorn.
Efter fyrtio år av statsterror är civilsamhället satt ur spel och alla former av organiserad inre opposition grundligen utraderade. Landet kan därför mycket lätt falla i händerna på centrifugala krafter, om den starka centralstaten imploderar och människor tvingas söka räddning hos stammen, regionen och religionen.
Men regimens fall är, trots att det nu tycks sannolikt, inte givet. Till skillnad från Mubarak och ben Ali har den libyske ledaren ingen säker tillflyktsort, och ingen anledning att ge upp när han står med ryggen mot väggen.
Det finns heller inget tydligt alternativ till honom, det går inte att smärtfritt byta ut mannen på toppen i en kupp. Kanske kunde Seifelislam, som i flera år odlat ett rykte som reformist, ha stigit fram som efterträdare med stöd av andra krafter i regimen. Men efter talet i söndags kväll tycks det osannolikt.
Libyen balanserar på avgrundens rand. Detta kan sluta i ett blodigt återetablerande av regimens makt, i ett lika blodigt störtande av diktatorn, eller — och på det måste vi hoppas — en tredje och fredligare lösning. Men vilken?