Förra årets kaos för arbetskraftsinvandrare som kommer hit för att arbeta som bärplockare hotar nu att upprepas. Regelverket för migrantarbetare är fortfarande alltför oklart och öppnar för missbruk.
Svenskar har en konfliktfull syn på arbetskraftsinvandring. Hetsiga politiska debatter handlar om att utländsk arbetskraft i Sverige kommer att utnyttjas. När vi pratar om svenskar som får jobb utomlands – oavsett om det är fiskrensning i Norge eller läkare – hyllas i stället jobbmöjligheterna. Men den allmänna opinionen mot arbetskraftsinvandringen handlar främst om missförståndet att arbetsmarknaden skulle vara ett nollsummespel, där migranterna ”tar” av ett antal fasta jobb. Det är orimligt. Skulle det vara så skulle stora länder ha en större andel arbetslösa. Vi skulle anklaga kvinnor för att ta jobb från män, barn från föräldrar. Finanskrisens nationalistiska ”svenska jobb åt svenskar” spökar, utan vetenskapligt stöd. Tvärtom betalar nya invånare skatt och konsumerar, och därmed skapas arbete. När Alliansregeringen öppnade upp för friare arbetskraftsinvandring var det därför en seger för den inhemska ekonomin så väl som för migrantarbetarna.
Trots att de som i debatten värnar migrantarbetarnas rättigheter ibland gör det av tvivelaktiga skäl – minns Laval – borde mer fokus ligga på att skydda invandrad arbetskraft från att utnyttjas. Att befinna sig i ett främmande land innebär risker, utan språk och kännedom om rättigheter. Förra årets debatt om bärplockarna, som hamnade i en svår skuldsituation på grund av dåliga skördar och uteblivna vinster, var toppen av ett isberg. I många år har Migrationsverket jagat de svenskar som ordnar bärplockningen, på grund av dåliga förhållanden för migranterna.
I glädjen över en mer rörlig, öppen värld måste vi inse att människor utnyttjas. Vid sidan av den migrantarbetare som äntligen kan försörja sin familj finns den som tvingas godta mycket låga löner, långa dagar och livsfarliga arbetsmiljöer. Den som vill stanna, och måste ha ett jobb för att få vara kvar i Sverige, har svårt att säga upp sig även om villkoren försämras.
Migranternas hemländer har arbetat hårt för att stötta dem som genom sitt arbete är en bra affär för hemlandet, där migrantens släkting tar emot delar av lönen, och för landet man arbetar i, som får skatter och arbetskraft. Men FN-konventionen om migrantarbetares rättigheter har bara ratificerats av ett trettiotal länder, främst migranternas ursprungsländer. ILO:s konvention för migrantarbetare har ratificerats av fler, även några EU-länder. Men inte av Sverige. Kanske spelar vår konfliktfyllda syn på arbetskraftsinvandring in och försvagar vår solidaritet.
Antalet personer som migrerar har fördubblats sedan 1965. Är det inte dags att vi anpassar oss? Alliansregeringen bör ratificera migrantkonventionerna och fullt ut förändra den nationella synen på arbetsmarknaden mot en internationell.