I dag avslutas riksdagens mandatperiod. I morgon börjar en ny fyraårscykel, förhoppningsvis med en stabil Alliansmajoritet i kammaren. Sammantaget står även de fyra regeringspartierna för en mer liberal inriktning än motståndarna i den rödgröna oppositionen.
Visst finns där rejäla plumpar i protokollet, vilket UNT på ledarplats vid en rad tillfällen har påpekat. Integritetspolitiken är kanske det tydligaste exemplet. Men detta överskuggas av regeringens två paradnummer: skolan och ekonomin. Båda goda exempel på liberala värderingar omvandlade till politisk praktik.
När regeringen tillträdde innebar det slutet på en politik där människor bokstavligt talat förtidspensionerades och sjukskrevs på löpande band. Det var lika mycket ett sätt att dölja arbetslöshet som att permanent stämpla ut människor.
De fyra senaste åren har helt andra signaler sänts. Jobbskatteavdrag, nystartsjobb och satsningar på rehabilitering istället för permanent förtidspensionering syftar alla till samma sak, att ge alla möjlighet att ta steget från bidragsförsörjning till arbete, från att vara beroende av det offentliga till att ekonomiskt stå på egna ben. Det handlar i grund och botten om att stärka människors självkänsla och att ge många en ny chans i livet.
Omläggningen av skolpolitiken bärs upp av samma tankar. Under en lång tid har svenska elevers kunskaper försämrats, men trenden - eller snarare trendens konsekvenser - har varit ojämnt fördelade: när skolan inte längre förmår ställa höga krav klarar sig bara de som har föräldrar som kan träda in i skolans ställe. De som inte är lika lyckligt lottade får det svårare. Men skolplikten och det offentligt finansierade skolan finns just för att bakgrunden inte ska vara avgörande. Huvuduppgiften är att ge en god start för alla elever, att utjämna livschanser. Regeringens politik för återigen skolan närmare detta ideal.
Den som tänkt lägga sin röst på det borgerliga blocket bör dock inte glömma bort att Alliansen är ett partisamarbete. Det finns fortfarande betydande olikheter mellan de fyra partierna. Något likhetstecken mellan Alliansen och liberala reformer existerar inte. Moderaterna har förvisso övergett sin traditionella högerposition, men har på köpet blivit ett förvaltarparti, ett slags borgerlig spegelbild av Socialdemokraterna.
För den väljare som värdesätter en rörlig arbetsmarknad, som ogillar statligt ägande och som vill se en generös invandringspolitik duger det inte att lägga sin röst på valfritt Alliansparti. Rösten bör stärka dem som vill föra en politik på uttalad liberal grund.