sätter ekonomiska intressen i centrum för en analys av politiska skeenden, då delar jag hans värderingar. Man bör alltid ställa frågan: Vilket intresse styr agerandet?
Med denna krassa syn på storpolitikens villkor har det varit irriterande att följa mediernas bevakning av den amerikanske presidenten Bushs besök i Europa nyligen. Man kunde nästan tro att rapporteringen hade anförtrotts Galapetter. Bushs besök skildrades som en social happening, vars enda syfte var att skapa bättre relationer mellan USA och Europa. Få har på djupet analyserat mål och medel för hans besök i den gamla världen. Man borde ha diskuterat vilka uppdrag hans nya utrikesminister Condoleezza Rice hade på sin europeiska rundresa, då hon förberedde presidentens besök.
I medierna formades bilden av en amerikansk administration som företog en Canossavandring för att reparera havererade relationer med Europa. Men var det verkligen en botgöring och en syndabekännelse med ett substantiellt innehåll?
Några få tecken kan visserligen tyda på detta. President Bush sade att palestinska områden på Västbanken måste knytas samman geografiskt och inte bestå av enklaver, omslutna av israeliska bosättningar. Det var ett viktigt ställningstagande. Men ställt mot Israels politiska verklighet och våra erfarenheter av amerikanska relationer till Israel är det ett till intet förpliktigande uttalande.
Ett annat tecken kunde vara att USA och Frankrike nu agerar tillsammans i Libanon och kräver att Syrien drar bort alla sina trupper från landet. Det tyder på att USA kan ha slängt åt Frankrike ett köttben. Men då måste man även fundera över varför den franske presidenten gick med på att möta USA:s president utanför Frankrikes gränser och därtill på den amerikanska ambassaden i Bryssel. de Gaulle skulle aldrig ha accepterat detta!
Den franske presidentens möte i Bryssel indikerar att Frankrike är pressat att återta normala relationer med USA och därför visade upp en välvillig fasad. Den tyske förbundskanslern Schröder intog en kyligare attityd men uttalade ändå en vilja att lägga motsättningar åt sidan. Sammantaget pekar allt på att USA inte köpte stöd från Europa utan agerade utifrån en styrkeposition.
Det förefaller som om president Bushs besök var huvudnumret i en framgångsrik amerikansk PR-kampanj och hade ett tunt politiskt innehåll. Genom att komma till Europa, genom att för första gången tala med EU som vore det en maktfaktor, genom att flitigt använda orden samverkan och samförstånd, sparkade man över bollen till Europa. Om förbindelserna inte förbättras är det Europas ansvar.
Helt kort efter besöket i Europa utnämnde president Bush John R Bolton till sin FN-ambassadör. Sett med europeiska ögon är det tecken på en arrogant okänslighet. John R Bolton är en uttalad förespråkare för att amerikansk utrikespolitik vid behov skall drivas utan hänsyn till vare sig FN eller and-ra internationella förpliktelser. Som om detta inte var nog lanserar USA sedan Wolfowitz som kandidat till ordförandeposten i Världsbanken. Denne, den mest neokonservative i Bushadministrationen, var den starkaste förespråkaren för kriget mot Irak. Det enda positiva med hans eventuella utnämning som chef för Världsbanken är att han då lämnar försvarsdepartementet!
Men tvingar inte läget i Irak med bilbomber och dödsskjutningar USA att söka stöd hos den Europeiska unionen? Innan man svarar ja på den frågan, bör man notera att amerikanska soldater alltmer sällan blir offer för terrorhandlingarna. Dessa riktas nu
mot shiamuslimerna och förebådar möjligen ett irakiskt inbördeskrig. Det framgångsrika valet i Irak ändrar irakiernas syn på terrorn. Det som nyss uppfattades som angrepp mot en ockupationsmakt blir nu ett hot mot den nya irakiska stat som håller på att skapas.
USA har etablerat en långsiktig militär närvaro i Mellanöstern. Redan en nödtorftigt fungerande irakisk statsbildning gör det möjligt att dra tillbaka amerikanska förband till skyddade baser och stanna där, ogripbara men närvarande. Kanske kan man ana att förändringens vindar börjar blåsa i Mellanöstern och att Europa nu måste anpassa sig till nya realiteter?
Bo Pellnäs
Överste av första graden
och fristående kolumnist i UNT