Georgien börjar om
Det oblodiga maktskiftet i Georgien beskrivs av många som en motsvarighet till kommunismens fall i Centraleuropa 1989. Parallellen haltar på flera punkter. Men Georgien har ändå fått en historisk chans att börja om.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Sjevardnadze kom tillbaka till makten i Tblisi för att få slut på det inbördeskrig som följde på den återvunna självständigheten 1991 och hade länge stöd både från befolkningen och från omvärlden. Men missnöjet med den allt djupare ekonomiska krisen vändes till sist mot honom. Och på samma sätt som så många andra härskare i f d sovjetrepubliker tillgrep Sjevardnadze valfusk för att förhindra ett maktskifte.
Men i Georgien accepterade befolkningen inte maktens manipulationer. Georgierna ser gärna sitt land som en del av Europa och vill att politik och ekonomi ska motsvara europeiska förhållanden.
Det är också här som parallellen till 1989 års revolutioner finns: Massprotesterna var hela tiden fredliga och oppositionens ledare har uppträtt måttfullt. Den avsatta regimen avstod från att försöka klamra sig fast med våld.
Däremot kan man inte hävda att det system som störtats är en motsvarighet till de kommunistiska diktaturerna — och inte heller till den auktoritära nationalism som företräddes av Slobodan Milosevic. Oppositionspartier har kunnat verka och Sjevardnadze har av många uppfattats som en spärr mot alltför radikala nationalister. De ledare som nu träder fram har inte varit förföljda dissidenter utan har i många fall själva till ganska nyligen tillhört presidentens allierade.
Också detta har säkert bidragit till den fredliga upplösningen av maktkampen. Ett maktskifte utan våld och med starkt folkligt engagemang kan ge underlag för en demokratisk utveckling. Men Georgiens belägenhet i övrigt är inte uppmuntrande.
Man kan tycka att Georgien borde kunna dra nytta av sitt strategiska läge för oljeleveranserna från Kaspiska havet västerut. Men i stället har villkoren för landets politik kommit att avgöras av starka ekonomiska intressen och av utländska makter med Ryssland och USA i främsta ledet. Allt talar för att dessa två, för att bevara stabiliteten i oljeleveranserna, verksamt bidragit till att förmå Sjevardnadze att godvilligt dra sig tillbaka.
Av de f d sovjetrepublikerna är det bara de baltiska som framgångsrikt lyckats genomföra politiska och ekonomiska reformer. Nu får Georgien en chans att börja om — men för att göra det behöver landet stöd utifrån.
Ryssland har i åratal agerat som skyddsmakt åt separatister inom Georgien och har inget att erbjuda när det gäller kamp mot korruption eller uppbyggnad av rättssamhälle och demokratiska strukturer. USA:s intresse är i första hand knutet till oljan. Däremot skulle EU kunna uträtta mycket för att stödja det reformarbete som nu är desperat nödvändigt. Folkets seger i söndags får inte slarvas bort.