Glansen från Hugo Chávez bleknade fort. I presidentvalet i oktober vann han med 11 procent över oppositionskandidaten Henrique Capriles. I nyvalet till presidentposten i helgen blev skillnaden mellan Chávez utpekade efterträdare Nicolás Maduro och Henrique Capriles bara 1,6 procent.
Capriles har ifrågasatt valresultatet och hans anhängare hävdar att oegentligheter av olika slag var vanliga. Även Maduro har sagt sig vara beredd att räkna om rösterna – men någon ändring lär inte ske. Och även om Maduro vann så är resultatet ett stort bakslag för regeringspartiet PSUV och en motsvarande framgång av oppositionen.
Den enklaste förklaringen är naturligtvis helt enkelt att Maduro inte är Chávez. Den avlidne presidentens utstrålning var sådan att många väljare gärna glömde baksidorna av hans politik, särskilt som många också upplevt hur fattigdom och misär har minskat. Men baksidorna är verkliga och framträder så mycket tydligare när Chávez själv inte är kvar.
Maktkoncentration, trakasserier av oppositionen, tvivelaktiga författningsändringar och politiskt tryck mot medierna är allvarliga saker. Men det som motiverar nästan hälften av väljarna att nu rösta för ett slut på epoken Chávez är sådant som alla märker i vardagen. Ekonomin, som länge hållits i gång av flödande oljeinkomster, har stagnerat. Inflationen ligger runt 30 procent, valutans värde rasar, det råder brist på viktiga varor och strömavbrott inträffar dagligen. Brottsligheten är ett allt allvarligare problem.
Epoken Chávez förlängs nu i alla fall. Men Maduro får en uppgift, som inte längre kan lösas med hjälp av stigande oljeinkomster. Det styrande socialistpartiet är i verkligheten en ganska lös koalition som hållits samman av Chávez personlighet. Inre konflikter kan lätt blomma ut, det finns kubanska ”rådgivare” som inte självklart respekterar demokratins spelregler och ingen vet hur militären kommer att agera om problemen för Maduros regering fördjupas.
Men också inom oppositionen finns extremister och polariseringen är i sig själv ett allvarligt problem. Vad Venezuela behöver är först och främst en insikt i båda lägren om att den fortsatta utvecklingen måste ske i tveklöst demokratiska former.