En svensk som ombeds gradera olika klimathot skulle kanske svara i första hand flyget, i andra hand biltrafiken och kanske gardera med tyska kolkraftverk. Det vore åtminstone inte konstigt om man sade så, eftersom den svenska debatten ser ut på det sättet. Vilket i sin tur inte är konstigt eftersom transporterna är den klart största producenten av växthusgaser i Sverige.
Men klimathotet är förstås ett globalt problem. Och globalt ser det helt annorlunda ut. Energin, genom olja och kol, står för över en fjärdedel av de totala växthusgasutsläppen. Därefter kommer industrin, skogsbruket, jordbruket och först på femte plats transporterna, med 13 procent av de totala utsläppen.
Konsekvensen är en snedvridning av den svenska miljödebatten. Hur många infrastrukturmiljarder som helst kan motiveras med klimathotet, trots att det kanske vore bättre att använda pengarna till att bevara regnskog. Och kärnkraft lanseras ibland som räddningen för klimatet, trots att den globalt aldrig kan ersätta kolet och oljan med nuvarande teknologi. Så mycket uran finns inte.
Visserligen är ny reaktorteknologi på väg, som skulle få uranet att räcka betydligt längre. Men problemet med lagringen av det radioaktiva avfallet gör ändå att förnybara bränslen måste prioriteras i ett globalt perspektiv.
Allt detta innebär inte att Sverige ska sluta fokusera på att minska utsläppen från transporter. Med åtaganden att minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 procent till 2050, som USA och EU har gjort, behövs alla bidrag, oavsett storlek. Att till exempel flyget bara står för ett par procent av de globala utsläppen är inget skäl till att inte verka för att dessa utsläpp minskar.
Kärnkraften är, tillsammans med vattenkraften, anledningen till att Sverige har så låga utsläpp totalt sett, och till transporternas andel är så stor. Den är väsentlig för en säker tillgång på el för industrin och för att nå de nationella klimatmålen.
Men det stora klimatmötet i Köpenhamn i december visade hur svårt det är att jämka samman nationella mål med globala. Åtgärder som är lätta att genomföra på ett håll kräver stora uppoffringar någon annanstans. Att ställa krav på en motpart i förhandlingar blir lätt till anklagelser. Som bemöts med motanklagelser. Det går inte att nå fullständig rättvisa eftersom förutsättningarna är så olika.
Lösningen på klimathotet måste bli global, vilket allt fler börjar inse. Efter de senaste FN-ledda förhandlingarna i Bonn talas det mer om globala utsläppsrätter och globalfonder för klimatåtgärder, mindre om kraven på Kina, EU eller USA. Det behöver heller inte bli oöverstigligt dyrt. Någon eller några procent av BNP räcker långt vilket gör att målet känns närmare.
När volymknappen för klimatet skruvas upp på det globala planet, borde den också skruvas ned en aning på det nationella och lokala. Visst måste utsläppen finnas med i beräkningarna för alla förändringar som görs. Men att säga nej till varje ny flyg- eller vägsatsning, med hänvisning till klimatet i första hand, fungerar inte. Det förhållningssättet gynnar varken klimatet eller samhällsbygget.