Gnällige Persson
LEDARE Har statsministern alldeles tappat sugen efter nederlaget i folkomröstningen? Fram till dess talade han ofta om EU:s möjligheter, inte minst det utvidgade EU:s. Numera är det mest gnäll om problemen med EU:s utvidgning, de verkliga och de inbillade.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Inte nog, alltså, med att vi direkt riskerar att drabbas av "social turism", vi blir också mer indirekt utsugna genom att en del av våra skattepengar hamnar hos de nya EU-länderna i form av bistånd. Med denna solkiga advokatyr, inte så lite inskränkt och oförskämd, gör sig Göran Persson rimligen och med berått mod mycket mindre än han är eller i varje fall har förutsättningar att vara.
Rent formellt har Göran Persson trampat ut på en slirig stig. Skattepolitiken är varje EU-lands interna angelägenhet, en princip som inte minst Sverige brukar försvara med näbbar och klor - när andra har synpunkter på vårt höga skattetryck. Då borde konsekvensen bjuda att statsministern avstår från pekpinnar mot andra länder som hävdar samma rättighet att föra en självständig skattepolitik utifrån sina egna förutsättningar.
De nya EU-länderna är förvisso fattiga efter ett halvt sekel av kommunistisk diktatur. Samtidigt har de gjort stora framsteg under det senaste decenniet, både när det gäller att bygga upp marknadsekonomin och få fart på den ekonomiska tillväxten. De för alla en mer eller mindre liberal skattepolitik, som tydligt uppmuntrar entreprenörskap, kreativitet och företagande. Några av dem har lyckats mycket bra. Estland brukar beskrivas som "bäst i klassen", men på senare år har länder som Litauen och Lettland haft en ännu högre tillväxt.
Om nu inte solidaritet med fattiga länder och folk - och solidaritet var en gång, såvitt bekant, ett socialdemokratiskt honnörsord - utgör en tillräckligt anledning för Göran Persson att utan missunsamhet räcka de nya EU-länderna en hjälpande hand borde det upplysta egenintresset vara anledning nog. För naturligtvis är det så att ju snabbare välståndsutvecklingen i de nya medlemsländerna kommer i gång och ju större den blir desto bättre är det för alla Europas länder. Detta förstår naturligtvis statsministern. Kanske är han helt enkelt bara nervös för att svenska folket skall börja dra opassande slutsatser för vår egen del av det åskådningsexempel på dynamik och tillväxt som de nya EU-ländernas skattepolitik utgör?