Nu ska vi inte gå så långt som fransmännen och bete oss så okultiverat, dock önskar jag ibland att människor i egenskap av både konsumenter och väljare skulle ha varit mer krävande och kritiska. Jag önskar med andra ord ett gnälligare klimat här i Sverige.
Gnällighet borde uppmuntras och till och med prisas som civilkurage. De som inte gnäller är trötta likgiltiga figurer som har abdikerat från sina medborgerliga rättigheter. Eller kanske väntar de på att andra ska ta hand om gnället så att de själva kan helskinnat åka snålskjuts.
Jag är kanske naiv, men jag förmodar att våra makthavare uppskattar att leda en väljarkår som vet vad den vill och är tydlig med sina önskemål. Det är annars inte så utmanande att kämpa ständigt med att attrahera och hålla kvar en grupp lättpåverkade människor, vilka när som helst kan svika en. Vem gillar att vara omgiven av opålitliga, otydliga, otrogna och lättmanipulerade individer som vilken dag som helst kan vända en ryggen, utan några förvarningar — utan att först gnälla!
Jag fick en påminnelse när jag för något år sedan var bjuden på Sagerska palatset för att besöka Göran Persson och föra ett informellt lunchsamtal med honom. Inte för att jag uppfattades särskilt märkvärdig av honom, utan för att Sveriges regeringschefer då och då brukar träffa sina undersåtar, för att hålla sig upplysta om läget bland "vanliga människor.
Jag var mycket förväntansfull över besöket — överdrivet lycklig och stolt, om jag ska vara ärlig! Strax innan jag skulle kliva av tåget, avslöjade jag för en medresenär om min destination. Oj, oj, lilla flicka, akta dig för den där buffeln så att han inte kör med dig, var den spontana repliken.
Enligt en urgammal persisk tradition så skall man vara trogen den som bjuder en på mat och försvara denne mot faror och fiender. Så jag kände lite ansvar inför min värd och sa: "men han är ju
för Guds skull landets statsminister och därför måste han vara lite tuff och bestämd annars tas han inte på allvar."
- Jo då, han kan inte vara alla till lags, annars blir han utnyttjad, blev svaret. Det första som slog mig då var: "det måste ju vara mindre komplicerat att regera över människor som vet vad de vill och som inte är så lättpåverkade."
Nu vet jag inte om Göran Persson eller andþd>ra politiska ledare resonerar som jag eller om uppriktighet och kurage lönar sig överhuvudtaget om man har stora karriärambitioner inom politik eller näringsliv!
Uppskattar vi väljare, de ledare som är uppriktiga och har ryggrad; oavsett om vi delar deras politiska ideal eller inte? Jag vet bara att jag själv gnäller ofta. Inte för att jag eftersträvar det utan för att jag ständigt finner anledning till att bry mig och agera.
Främst i rollen som entreprenör, har jag lärt mig att om man inte tar för sig, så får man aldrig någonting. Om man inte själv tar initiativ till saker och ting så blir man aldrig erbjuden någonting.
Om man inte tar sig tid och mödan att reagera på orättvisor och oförrätter så lyckas man aldrig åstadkomma en bättre tillvaro — inte enbart för sig själv utan även för sina medmänniskor. För det, behöver man absolut inte vare sig vara girig, påflugen eller oförskämd, även om det alltid finns de som uppfattar en som otymplig och besvärlig.
Vi alla kanske bör visa lite uppskattning till gnälliga människor — även till dem som inte alltid tar tag i saker och ting.
De får oss trots allt att tänka och fundera på missförhållanden och på att världen runtomkring oss inte alltid är den vackra och perfekta värld som vi till varje pris vill tro.
Maria Masoomi
Fri företagare och fristående kolumnist i UNT
Fri företagare och fristående kolumnist i UNT