Polariseringen är ovanligt stor inför detta amerikanska val och polariseringen märks också i kommentarer i världen utanför USA. Perspektivet blir många gånger märkligt.
En del av dem som mest intensivt hoppas att Bush ska förlora tycks på allvar tro att terrordåden den 11 september 2001 var ett resultat av Bushs valseger och att problemet med terrorismen försvinner bara Bush får lämna Vita huset. Bland dem som hoppas att presidenten blir omvald tycks många tvärtom tro att en seger för Kerry kommer att leda till jubel inom al-Qaida och att USA under en ny president kommer att lämna fältet fritt för allsköns terrorgrupper att styra den internationella politiken.
Ändå är det ju väl känt att terrordåden den 11 september planerades åratal i förväg, medan många utgick från att president Clinton skulle efterträdas av sin vicepresident Al Gore. I de extrema fundamentalisternas ögon skulle USA ha varit samma ombud för ondskans krafter med Gore som president som med Bush - och Al Gore skulle rimligen ha valt att slå till mot terroristernas baser och beskyddare på ungefär samma sätt som Bush gjorde, och med samma stöd från världssamfundet i övrigt.
Det är också väl känt att Saddam Husseins vägran att samarbeta med FN:s vapeninspektörer allvarligt bekymrade också Clinton. Irakproblemet var verkligt - och delvis ett resultat av att koalitionen i Kuwaitkriget 1991 inte fullföljde sin seger genom att också lyfta bort diktatorn i Bagdad.
Kanske var det ytterst detta som gjorde att den yngre Bush, på grundval av dåligt underrättelsematerial och utan att ha insett vad som skulle krävas för återuppbygga Irak, drev fram kriget 2003. Redan då var många av bristerna i administrationens analys fullt synbara, även för den som räknade med att Irak verkligen åter hade utvecklat massförstörelsevapen. Det fanns ingen koppling mellan Irak och al-Qaida, men kriget har gjort Irak till en ny arena för grupper av just detta slag.
Kombinationen av Bushs alltför trosvissa övertygelse om sin egen mission och det republikanska partiets isolationistiska tendenser har i dag skapat ett läge där USA:s politiska manöverutrymme har minskat i stället för ökat. Utan den belastning som Irak i dag utgör skulle USA t ex ha kunnat gripa in för att försöka få stopp på folkmordet i Darfur.
President Kerry kommer inte att utrymma Irak eller ge upp kampen mot terrorismen. Och oviljan i länder som Tyskland och Frankrike att medverka till att skapa långsiktig stabilitet i Irak kan förvisso bestå även efter ett skifte i Vita huset. Även Bush kommer säkert efter en valseger att försöka skapa större samförstånd om Irak. Men allt talar för att Kerry med betydligt större trovärdighet skulle kunna återuppbygga ett förtroendefullt samarbete med andra. Redan symbolvärdet i att en annan president tar över kommer att ge USA nya möjligheter att spela en konstruktiv roll för demokrati och säkerhet.
Andra anför helt andra argument mot Kerry. I Dagens Nyheter pekade Hans Bergström häromdagen på det faktum att Kerry vill ha högre skatter än Bush. Så är det förvisso, men detta konstaterande betyder ju något helt annat i det amerikanska perspektivet än det gör i Sverige. Bergströms formulering att Kerry står någonstans mellan Marita Ulvskog och Lars Ohly var väl mest avsedd att provocera men är i sak givetvis helt orimlig.
Bush har genomfört väldiga skattesänkningar parallellt med stora utgiftsökningar, inte bara för militära ändamål. Det amerikanska budgetunderskottet - och de åtstramningar som till sist kommer att krävas för att få bukt med det - oroar många också utanför USA. Kerrys insikt om detta problem förefaller vara betydligt större än Bushs.
Inte heller övertygar argumentet att Kerry skulle stå för en protektionistisk politik med handelskrig mot t ex EU som trolig följd. Protektionistiska attityder är en sjuka i båda de amerikanska partierna och i mycket ett resultat av att båda i valtider är beroende av olika organiserade särintressen. Bush har som president genomfört flera starkt protektionistiska åtgärder. Frihandelns vänner måste vara lika vaksamma oavsett vem som vinner valet.
Men mer grundläggande är att Bush som president gett ökat inflytande och svängrum åt grupper inom det republikanska partiet som många amerikaner uppfattar som skrämmande intoleranta. En demokratisk seger i år skulle kunna öppna för mer moderata republikanska utmanare. Också det vore till fördel både för USA och omvärlden.