Om fyra år beräknas Sverige ha en statsskuld på drygt 20 procent av BNP, den lägsta nivån sedan 1960-talet. Enligt förre statsministern Göran Perssons sätt att se på saken är vi då i det närmaste ett fritt land (”Den som är satt i skuld är icke fri”). Frågan är bara vad vi ska använda vår frihet till?
Finansminister Anders Borgs besked i förra veckan var att vi i år kommer att hämta igen nästan hela tillväxtfallet från 2009 (4,8 procent upp efter ett BNP-ras på 5,1 procent i fjol). Krismedvetenheten riskerar nu att falla ihop som ett korthus. För alla, från ansvariga politiker till enskilda hushåll, kan det kännas lättare att kämpa i uppförsbacke. Utan kris blir det till att börja med lite tomt.
Det finns förvisso många skäl att fortsätta vara försiktig. Arbetsmarknaden vänder mycket sakta och riskerna i omvärlden är påtagliga. Om vi ska ha ett överskottsmål i statsbudgeten på en procent av BNP måste vi också upp till tre procent ibland (2014), givet att vi ibland också hamnar på minus. Finansministern fortsätter att tala om återhållsamhet, men risken är att de som lyssnar blir färre.
Den 3 april 2008 höll Anders Borg en pressträff där han gick igenom det ekonomiska läget. Prognoserna visade ett budgetöverskott på 2,5–4 procent för åren 2008–2011, men Borg var bekymrad.
Han talade om riskerna för en liten öppen ekonomi i den globala konkurrensen, om krishot och om ökade behov i välfärden för en åldrande befolkning. ”Det finns ett visst reformutrymme”, sade han. Känns det igen? Ja, formuleringen går igen 2010.
Det var få som lyssnade då. Då behövdes ingen rikshushållare. I goda tider vill man ha utdelning. Lönen för den försiktiga politiken visade sig kanske också i opinionsmätningarna. Det rödgröna försprånget till Alliansen var mer än 15 procentenheter i början av 2008. Det fanns naturligtvis fler faktorer bakom detta, till exempel hanteringen av a-kassan.
Finanskrisen var heller inte den enda anledningen till att regeringen blev omvald nu i höst. Men nog är det lättare att regera och ta ansvar om det blåser snålt. Förutsatt att man gör det bra, att man kan presentera siffror som ger hopp och säga att ”det vänder”. Från och med hösten 2008 klev också Anders Borg fram som den trygghetsskapande och ansvarstagande finansminister som man vill luta sig mot i kristider.
Förutsättningar finns för att regeringen ska kunna dra fördel av finanskrisen ett tag till. Krisen är de facto inte riktigt över ens för Sveriges del. Och så länge besparingspaketen avlöser varandra i övriga Europa går det kanske bra att predika återhållsamhet. Men sedan?
Snart måste budgetpropositionens rubrik, Från kris mot full sysselsättning, omsättas till politik. Den tuffaste uppgiften har Hillevi Engström (M) och Erik Ullenhag (FP) på arbetsmarknadsdepartementet.
De ska visa att varken arbetslösheten eller utanförskapet är permanent och då måste de få med sig Anders Borg. Snart finns det ”ett rejält reformutrymme” för viktiga framtidsreformer, för nya jobb och företagande. Det kan väl även Anders Borg hålla med om.