Godkänd med ett nödrop
En dag senare än planerat tillkännagav Iraks valkommission att den nya författning som ska lägga grunden för ett mer demokratiskt styre har antagits.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Av Iraks befolkning är ca 60 procent shiamuslimer och 20 procent kurder. Båda dessa grupper förtrycktes brutalt under Saddam Hussein och har starkt intresse av att författningen antas. Den garanterar stort självstyre för provinserna och möjliggör en sammanslutning av kurd- respektive shiadominerade provinser till större enheter. Det är också i shia- och kurdområdena som Iraks stora naturtillgångar finns.
Att också de provinser i centrala Irak som domineras av sunnimuslimer får samma möjlighet till lokalt självstyre uppfattas inte av sunniterna som någon fördel, eftersom många fruktar att framtida oljeinkomster kommer att tas om hand av de två andra stora folkgrupperna. Men lika viktigt är säkerligen att sunniterna systematiskt gynnades av Saddam Hussein och inte kan räkna med samma fördelar i ett demokratiskt Irak.
Det är naturligtvis otänkbart att en befolkningsgrupp, alltså shiamuslimerna, som utgör 60 procent av befolkningen inte i någon mening kommer att dominera politiskt i ett land där de styrande utses med allmän rösträtt. Författningsförslagets principer om federalism och maktdelning är också det klassiska sättet att skydda minoriteter i länder med blandad befolkning.
Men i Irak kan många sunnipolitiker inte föreställa sig någon annan tingens ordning än en arabisk-sunnitisk enhetsstat som de själva kontrollerar. Bland de al-Qaidaanknutna extremister som står för många av de otaliga attentaten uppfattas shiamuslimer som kättare som det är en religiös plikt för de rättrogna att döda. Och detta likaväl som erfarenheterna från Saddam Husseins tid, gör samtidigt att kurder och shiiter aldrig skulle kunna godta en författning som inte garanterade dem själva ett betydande självstyre.
Mot den bakgrunden är det svårt att föreställa sig hur en avsevärt annorlunda författning för ett demokratiskt Irak än den som nu, med ett nödrop, har godkänts skulle kunna se ut. Det stora problemet med författningen är inte författningen i sig utan den situation i vilken den ska antas.
Kort före folkomröstningen enades interimsregeringen och två sunnipartier om att författningen åter ska ses över efter ett ja i folkomröstningen. Kanske bidrog detta till att valdeltagandet i de sunnidominerade provinserna nu blev högt — en stor förbättring jämfört med parlamentsvalet då sunniterna i stor utsträckning vägrade rösta eller inte vågade.
Optimisten kan tolka det höga valdeltagandet som ett tecken på att allt fler sunnimuslimer inser att det är bättre att delta i den politiska processen än att stå vid sidan. I så fall kan de nya parlamentsval som ska följa i december leda till att också sunniterna blir rimligt representerade i landet styre.
Men det är ju också sant att en stor majoritet av sunniterna röstade nej — även om det inte räckte för att fälla förslaget i tre provinser. Många kommer att utgå från att utgången i Nineveprovinsen berodde på valfusk från regeringssidan, oavsett om något sådant skulle gå att leda i bevis eller ej.
På det formella planet kan nu omvandlingen av Irak till en federalt och relativt demokratiskt uppbyggd stat gå vidare. Vad som händer i verkligheten är mera osäkert.
Det finns sammanställningar som säger att antalet självmordsattentat minskat med ungefär hälften sedan i våras. Men samtidigt pågår ytterst brutala attentat av andra slag, i första hand i några av de centralt belägna provinserna, till synes med oförminskad styrka.
Att ett par sunnipartier till sist anslöt sig till ja-sidan och att författningen faktiskt godkändes ger den politiska processen större legitimitet. Det är absolut nödvändigt att ansträngningarna att dra in fler och fler sunniter i processen fortsätter. Än kan Irak sjunka ned i totalt inbördeskrig och brytas sönder i sina beståndsdelar. Men det är inte den enda möjligheten.