Personliga relationer ska inte underskattas för betydelsen av relationer mellan länder. Världspolitiken är full av exempel där förmågan att komma överens på ett personligt plan varit avgörande för politiska framsteg. Samtalen mellan USA:s Ronald Reagan och Sovjetunionens Michail Gorbatjov på 1980-talet är ett sådant.
Historien upprepar sig i dag mellan världens två största ekonomier. Men den här gången är det USA:s president som äter ut handen på uppkomlingen Kina. Xi Jinping har allt att vinna på att Donald Trump kommit till Vita huset, och han utnyttjar det maximalt. Men hur tänker Trump? Han sade under valrörelsen att han skulle ta itu med Kina och deras billiga varor, i princip starta ett handelskrig. Enligt presidentkandidaten Trump bar Kina skulden till allt, inklusive de påhittade klimatförändringarna.
I veckan satt de båda ledarna och myste tillsammans igen, den här gången i Peking. Trump hade förra gången gjort succé när han låtit sitt barnbarn sjunga på kinesiska för Xi. Nu hade han med sig en film från den gången, utbyggd med ännu fler sånger, och den visades på storbildsskärmar i den kinesiska huvudstaden. Vad är det fråga om?
Det är klart att Xi Jinping myser. Han sitter på nyckeln till sanktionerna mot Nordkorea, som till 90 procent handlar med Kina. Med USA:s president lindad runt lillfingret kan han fortsätta vinna inflytande i övriga Asien och Afrika, fortsätta med valutamanipulationen och brotten mot mänskliga rättigheter.
De båda ledarna har möjligen funnit varandra i att de är ensamma på toppen, båda med den uttalade föresatsen att göra sina länder stora och framgångsrika igen. Men hittills är det bara Xi Jinping som vet hur han ska gå till väga. Trump gör i själva verket tvärtom och frågan är hur länge kongressen och väljarna i USA ska låta honom hållas. Någon borde säga som Reagan, men till sin egen president, ”tear down that wall”, syftande på såväl mentala som verkliga murar och handelshinder.