Göran Persson en man för 1950-talet
LEDARE. I en tid när massarbetslösheten biter sig fast är det allt tydligare att Göran Persson på sin höjd har svaret på 1950-talets frågor men alls inte på dagens mycket svårare frågor.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Å ena sidan, noterar han, är det fullt tänkbart att han avgår redan till hösten, i samband med partikongressen — lite drygt tio månader före valet.
Å andra sidan kan det inte uteslutas att han väljer att sitta kvar och kandidera i nästa års val — och kanske orkar han då, tack vare det andningshål som godset, förlåt jordbruksfastigheten, i Sörmland utgör, rent av sitta i inte mindre än fyra år till. Under alla omständigheter, men i skonsammast möjliga ordalag, låter han förstå att tidpunkten för hans avgång närmar sig.
ANDRA DAGEN, i går för att vara exakt, är det helt annat ljud i skällan. Statsministern gör klart att han tänker sitta kvar över valet och satsa på en ny valseger 2006 — och att han nog i fortsättningen skall vara lite mer försiktig när han "tänker högt".
Mellan ena dagen och andra dagen inträffade det som alla, inklusive Göran Persson själv, kunde förutse — nämligen att rörelsen upphov ett kollektivt illvrål. Statsministern måste, var andemeningen, snabbt ge besked om hur han vill ha det — sitta kvar eller avgå.
HELA DENNA senaste konvulsion i vad som allt mer ser ut som ett allt allvarligare maktspel i den socialdemokratiska partitoppen föregicks av att EU-kommissionären Margot Wallström i en debattartikel i Aftonbladet klargjorde att hon inte står till förfogande som kandidat till posterna som socialdemokratisk partiledare och statsminister.
Därmed rensade hon luften, kunde man möjligen tycka — om det inte varit för det att etiketten i Sverige kräver att en politiker inte får visa sig alltför het på gröten inför en hägrande partiledarpost. Mona Sahlin som för elva år sedan försökte bryta detta mönster, brände sig mycket riktigt rejält.
ANNARS HAR DE alla — Göran Persson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt — börjat med att säga nej, fortsatt med att säga nej (inte sällan med stort eftertryck) tills de, plötsligt, ändrat sig och sagt ja. Av bland annat det skälet får man nog räkna med att Margot Wallströms nej har ett bäst före-datum, och inte gäller för evärderlig tid.
Men det gäller åtminstone fram till och med valet, och med Margot Wallström ute ur den omedelbara bilden kunde Göran Persson utan större risk spela upp sin lilla komedi om sin tveksamhet och sina obestämda framtidsfunderingar. Såvitt i varje fall en utomstående kan bedöma finns det ingen person inom rörelsen med realistiska möjligheter att utmana om partiledarskapet under tiden fram till partikongressen.
Frågan är nu vilka slutsatser Göran Persson drar av reaktionerna inom partiet på hans försöksballong. Särskilt nöjd kan han knappast vara, i varje fall inte om han förväntat sig vördsamma vädjanden av närmast unisont slag om att för allt i världen stanna kvar på sina poster.
DET ÄR VERKLIGEN inte första gången statsministern "tänkt högt" om sin framtid. Ett första smakprov kom alldeles i början då han lät kungöra att han avsåg att avgå när han uppnått 55 års ålder, för att i
stället bli präst. Vid andra tillfällen, särskilt i anslutning till det förhållandevis framgångsrika EU-ordförandeskapet har det framskymtat att en tung internationell post, kanske rent av som EU-president, inte vore fy skam.
Men av allt detta bidde det inte ens en tumme och Göran Persson har fortsatt att framsläpa sina dagar i maktens boningar, så till den grad att han nu hör till veteranerna bland regeringscheferna i EU-kretsen. Med sina nio år som statsminister överträffas han bara av EU:s nuvarande ordförande, Luxemburgs Jean-Claude Juncker.
Det är inte utan att det märks att statsministern börjar bli trött och sliten, trots att han inte är mer än 56 år. Han topprider, för att inte säga hunsar, sin regering. Med sin retoriska förmåga och debattskicklighet, där han är överlägsen övriga partiledare, dominerar han den svenska politiska scenen.
MEN VAD ANVÄNDER han sin maktställning till? Allt fler, av allt att döma även inom hans eget parti, upptäcker att det bakom den lysande retoriken bara finns ett svart hål. I en tid när massarbetslösheten
biter sig fast är det allt tydligare att Göran Persson på sin höjd har svaret på 1950-talets frågor — men alls inte på dagens så mycket svårare frågor. Trött och tomhänt avvaktar han valåret.