Göran Perssons ABC
Det gäller att hålla humöret uppe. Nye Ams-chefen och socialdemokraten Bo Bylund lyssnade naturligtvis på Göran Perssons tal i söndags och vet vad han måste leverera. Arbetslösheten ska pressas ner, kosta vad det kosta vill, varbudskapet från statsministern.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Enkelt. Med "kraftfulla satsningar på olika arbetsmarknadsprogram" ordnar sig det mesta. Det räcker tydligen inte att över hundra tusen personer (tiotusen fler än förra året) redan deltar i denna typ av program, och att effektiviteten i åtgärderna är starkt ifrågasatt. Huvudsaken är att den som befinner sig i åtgärd inte räknas som öppet arbetslös — men det talar man helst tyst om.
Lika tyst talas det om de arbetslöshetssiffror som Statistiska centralbyrån (SCB) redovisar. Enligt dem är den "öppna" arbetslösheten 7,1 procent — att jämföras med Ams-siffran på 6,0 procent. Det beror på att SCB använder samma statistikmetod som resten av EU, så att siffrorna blir internationellt jämförbara. Det är SCB:s siffra som är den "officiella", låter Ams meddela, vilket gör att man undrar vad verket kallar sin egna siffror.
Så här ser det ut när man diskuterar arbetslöshetsstatistik. Människorna reduceras till siffror som flyttas mellan kolumnerna. Det är därför Ams-chefen talar om behovet av fler åtgärder, inte behovet av fler företag (och företagare) som vill anställa.
Okunskapen om hur arbetsmarknaden fungerar är stor även utanför Ams. En programledare i SVT 24 undrade häromdagen varför företagen inte klarar att fixa jobb på egen hand, utan måste få hjälp
av staten. Formuleringen säger allt. Företag finns inte till för att "fixa jobben". En företagare gör en enkel kalkyl: Kan vi tjäna mer pengar på att anställa ytterligare en person? Om de tror att svaret är ja startar de en rekryteringsprocess.
Även statsministern väljer att helt bortse från den privata sektorn när han talar om var jobben ska komma. I stället lägger Göran Persson allt fokus på staten och delar i praktiken medvetet in arbetsmarknaden i ett A-, B-, och C-lag. Visserligen var han i Björkvik noga med att poängtera att det var "riktiga jobb med avtalsenliga löner" som skulle trollas fram med hjälp av några extra statliga miljarder.
Men det var inte fler sjuksköterskor i landstinget eller fler vuxna i barnomsorgen som Persson hoppades på. I stället handlade det om snöskottning och att hänga upp gardiner eller gå ut och handla. Perssons samarbetspartner, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, var inte imponerad av denna Barbetsmarknad.
Än värre är dock situationen för C-laget. Det utgörs av alla som befinner sig i långvarigt utanförskap och som regeringen sedan länge har gett upp hoppet om. Invandrare har länge tillhört denna grupp, nedbrutna av en destruktiv asylprocess och en svensk "ta hand om-mentalitet" som i många fall leder rakt in i bidragsfällan.
Men de flesta finns bland dem som mottager det byråkraterna kallar för sjukersättning, som i folkmun fortfarande får heta vad det egentligen är fråga om: förtidspension. Göran Persson myste när han i söndags sa att pengarna till de statliga B-jobben kommer från minskade kostnader för sjukskrivningar. Vad han inte berättade var att förtidspensioneringarna ökar. De kommer att utgöra den största enskilda posten i den höstbudget regeringen lägger fram om en månad. Detta är människor som Göran Persson väljer att glömma bort, eftersom de inte räknas som arbetslösa. De lämnas i sticket, icke längre önskvärda annat än som röstboskap när statsministern skrämmer med att moderaterna vill sänka ersättningsnivåerna.
Som om inte detta var nog vägrar statsministern att ta ansvar för regeringens misslyckande. Att jobben inte har kommit skyller Göran Persson, statsminister sedan tio år, på att han har lyssnat för mycket på "alla kloka ekonomer". Nu är det slut även med det. I flera år har vänsterpartiet med kommunisten Lars Ohly i spetsen drivit frågan att regeringen bör strunta i utgiftstaket. Det är där Göran Persson hämtar ny inspiration.