Nu är det britternas tur. Premiärminister David Cameron lovar att förhindra att medborgare i andra EU-länder beger sig till Storbritannien för att ta del av landets utvecklade välfärdssystem. Andra partiledare har sagt liknande saker, men det är Cameron som vill ta ledningen.
I Sverige var det Göran Persson. I november 2003 – inför EU:s stora utvidgning – fick han plötsligt för sig att horder av välfärdssökande östeuropeer skulle välla in över de svenska gränserna. Ändå var det Persson själv som tidigare – och till sin heder – hade varit en av de pådrivande för att den stora utvidgningen skulle ske.
En formlig politisk psykos utbröt. Med undantag för centerledaren Maud Olofsson vågade ingen ledande politiker ifrågasätta Perssons påståenden. Tydligen fruktade man att då komma att utmålas som oseriös och mindre fosterländsk. Sådana gratispoäng ville man inte ge Socialdemokraterna.
Kritiken inom pressen var däremot stark – inte minst på denna ledarsida. Tidningens långvariga engagemang för de baltiska staternas frihet gjorde tanken att särbehandla EU:s nya medlemsländer och deras medborgare på detta sätt särskilt stötande.
Under våren 2004 skedde en viss tillnyktring. Efter diverse turer föll förslaget om så kallade övergångsregler mot ”social turism” i riksdagen. Och snart bekräftades det som Perssons kritiker hade sagt hela tiden. Det kom inga ”sociala turister”. En och annan invandrare från EU:s nya medlemsländer dök upp, men knappast fler än vad som ändå hade varit rimligt mellan grannländer med goda förbindelser och öppna ekonomier.
David Camerons retorik är slående lik Göran Perssons 2003. Inga siffror eller trovärdiga analyser presenteras – det handlar bara om påståenden. Visst har många från det tidigare Östeuropa sökt sig till Storbritannien under de snart tio år som gått sedan utvidgningen. Men de har i allmänhet kommit för att arbeta. De betalar skatt och bidrar till välfärdssystemet i stället för att snylta på det.
Många återvänder efter några år. När Cameron slår fast att det finns ett ”grundläggande samband” mellan välfärden och invandringen så har han rätt – men på rakt motsatt sätt mot vad han vill ge intryck av.
Inte heller har något plötsligt inträffat som ändrar den allmänna bilden. De regler som finns säger att man har rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader – sedan måste man antingen studera eller arbeta. När Cameron talar om att begränsa välfärdsrättigheter i olika avseenden är det högst oklart vad han egentligen syftar på. Möjligen gäller det personer som tidigare arbetat men nu förlorat sina jobb – men om Storbritannien skulle inskränka deras rättigheter så är ju risken uppenbar att andra EU-länder gör detsamma när det gäller brittiska medborgare i samma belägenhet.
Premiärministern beskriver i oprecisa ordalag ett problem som är mer eller mindre konstruerat och försöker framställa sig själv som den som ska ta itu med det. Metoden är inte okänd inom politiken och inte i sig själv nödvändigtvis omoralisk. Men i detta sammanhang blir den ovärdig.
Cameron känner sig pressad att hitta på olika metoder att begränsa invandringen till Storbritannien – eller ge intryck av att han gör detta. Risken är att andra europeiska politiker känner sig manade att på samma sätt ge intryck av att dela en förvrängd bild av hur världen och EU fungerar.