Europa är inte Afrika eller Sydamerika. Europeiska länder går inte i konkurs, särskilt inte euroländer som Grekland. Vissa bedömare, som Lorenzo Bini Smaghi i Europeiska centralbankens (ECB:s) ledning, varnar för rena Armageddon om Grekland tillåts ställa in betalningarna i sommar. Enligt Bini Smaghi skulle en konkurs dra flera länder med sig ned och leda till hysteri som får Lehman Brothers-konkursen 2008 att framstå som en västanvind.
Så illa ska det inte behöva gå. Men en faktisk konkurs ligger i farans riktning. Den grekiska regeringen får inte stöd för sina sparpaket och har inte kommit i gång med de privatiseringar för 50 miljarder euro som planerats. Över huvud taget sker ingenting i Aten som går långivarna i EU och IMF till mötes. Och i slutet av juni ska nästa utbetalning på stödpaketet till Grekland ske.
Premiärminister Giorgos Papandreou gjorde på fredagen ett sista (?) försök att visa handlingskraft då han presenterade ett nytt förslag till besparingspaket för eurozonens finansministrar, samt hade överläggningar med ECB och IMF. Svaret på hur även detta förslag kommer att tas emot i parlamentet i Aten finns i de fortsatta demonstrationerna utanför byggnaden och i att ett nytt datum för generalstrejk i Grekland satts till 15 juni. Det största oppositionspartiet Ny Demokrati har sedan sagt nej och avvaktar nu Papandreous polititiska dödskamp.
Ur EU:s, framför allt de 17 euroländernas, perspektiv handlar det hela tiden om att väga kostnader nu mot eventuella framtida kostnader. Fram till de sista dagarna i maj var tonen mot Greklands regering oresonlig: visa resultat och vilja till förändring, annars hålls stödutbetalningarna inne och vägen mot konkurs ligger öppen. Framför allt ansåg Tyskland att deras skattebetalare inte skulle stå för notan på grund av grekiska tillkortakommanden.
Men i onsdags svängde allt snabbt. Kreditvärderingsinstitutet Moody´s sänkte Greklands betyg till den lägsta klassen c, även kallat skräpstatus. Då blev det plötsligt uppenbart att Grekland, med stigande räntor, inte kan reda ut situationen på egen hand. Reuters uppgav också på fredagen att förhandlingar om ett nytt stödlån pågår och ska avslutas denna vecka. Och att det är tyska eftergifter som har gjort det möjligt.
Rädslan gäller inte så mycket den eventuella konkursen i sig, utan dess följder. Inställda betalningar i Grekland kan leda till en kedjereaktion i tyska och franska banker, och i värsta fall kan stora länder som Spanien och Italien dras med.
Ingen vet riktigt vad en konkurs i ett euroland kan sätta i gång för mekanismer, och ingen vill heller pröva detta i nuläget. Därför köper man i stället tid med mera stödpengar. I förlängningen står ju hela valutaunionen EMU på spel.
Men i söndags valde Portugal ett nytt parlament och snart tillträder den nya regering som ska hantera det stödpaket som Portugal med största sannolikhet beviljas i juni. Signalen till den regeringen är nu att det inte spelar så stor roll hur lånevillkoren efterlevs. Det finns ingen anledning att reformera ekonomin och spara pengar om det väntar bättre villkor och mer lån runt hörnet.
Det här går förstås inte i längden. EU:s nya stabilitetspakt bygger på respekt för budgetregler, särskilt gäller det EMU-länder som delar valuta och centralbank. Och om grunderna för samarbetet hotas, genom att medlemsländer inte bryr sig om reglerna, då hotas också hela samarbetet.
Oavsett metod, hård eller mjuk press på mottagarlandet, är alltså riskerna stora. Att köpa sig tid är kanske då en naturlig reaktion, men tid är just det enda som de stora EU-länderna vinner. Själva problemet kvarstår: hur ska länder som avviker hanteras? Grekland borde aldrig ha accepterats som EMU-medlem och sedan dess har man skjutit problemen framför sig. Nu går det snart inte längre.
En konkurs för ett land innebär i princip att börja om från början, som exempelvis Argentina gjorde för tio år sedan. Men för ett EMU-land innebär det mycket mer. Exakt vad måste man nu ta reda på i Bryssel och Frankfurt, innan man törs låta det ske.