Miljöpartiet de gröna är ett feministiskt parti vilket innebär att vi insett rådande könsstrukturer och vill göra något åt dem, skriver Ewa Larsson, ordförande i den interimistiska styrelsen för miljöpartiets nya kvinnoförbund Gröna kvinnor i en kommentar till bildandet av det nya förbundet.
Det är inte lätt att förstå logiken i detta. Ett feministiskt parti ska väl inte behöva ett särskilt kvinnoförbund eftersom feminism enligt rådande språkbruk torde betyda just en åsiktsriktning som sätter fokus på kvinnors rättigheter och möjligheter.
Och gör man "något åt könsstrukturer" genom att förpassa "kvinnofrågorna" till en egen nisch eller enskild arena för kvinnor? Beslutet att bilda kvinnoförbundet torde alltså handla mindre om logik och mera om - ja, just det - taktik.
Medan vänsterpartiet slåss inbördes om vem som är kommunist och vem som är feminist och medan stödstrumporna återigen formerar sig till attack mot manssamhället vill alltså ett 60-tal besvikna feminister inom miljöpartiet ta saken i egna händer. Det finns en feministarena på den gröna vänsterkanten som ännu är tom och skyndar sig de gröna kvinnorna kanske de tror att de kan bli först att inta den tomma scenen.
Den stora risken för de frustrerade grönstrumporna är bara att de om några år inser att de vandrat in i en återvändsgränd och att deras kvinnoförbund inte alls ledde till ökat inflytande i partiet. Tvärtom.
Erfarenheterna från andra politiska partiers kvinnoförbund under de senaste decennierna tyder inte på att politiska maktpositioner automatiskt följer av ett engagemang i ett kvinnoförbund. Risken är att ett politiskt kvinnoförbund blir en sidoscen, en scen av mindre betydelse än partiets egen.
Bildandet av Gröna kvinnor är i själva verket ett kraftigt underbetyg åt miljöpartiets ledning och dess uppenbara oförmåga att beakta den underordnade position i samhället som kvinnor generellt fortfarande har.
Kanske kan bildandet av kvinnoförbundet ändå tjäna som en blåslampa på partiets jämställdhetspolitik. I så fall är ju ändå något vunnet.