Folkpartiet tar sin utgångspunkt i hittills opublicerad statistik av det mer hårresande slaget. Man konstaterar att drygt 120 000 elever började på årskurs ett i gymnasiet hösten 2000. Tre år senare, sommaren 2003, gick 67 400 elever ut gymnasiet med sådana resultat att de uppnått utbildningsmålet. Det innebär att 56 procent lyckades, 44 procent misslyckades.
På de yrkesförberedande programmen var det ännu värre. 52 procent nådde utbildningsmålet. På energiprogrammet nådde endast 45 procent målet och motsvarande siffra på byggnads- och handels- och administrationsprogrammet var 48 procent.
En huvudorsak till vad som rimligen måste betecknas som gymnasiets kris är enligt folkpartiets mening den grundläggande idé som låg bakom dåvarande skolministern Göran Perssons gymnasiereform i början på 1990-talet, nämligen att alla utbildningar i den nya gymnasieskolan skulle bli så lika som möjligt.
Tidigare fanns en fyraårig teknisk linje, tre-åriga studie- och yrkesförberedande linjer och tvååriga yrkesförberedande linjer. De ersattes med 17 treåriga program, där ungefär ett års studietid utgörs av kärnämneskurser, i princip likadana för de studie- och yrkesförberedande programmen.
Statusen på de yrkesförberedande programmen skulle höjas om man fyllde dem med teori - och jämlikhet skapas när alla läser samma sak och alla blir behöriga för högskolestudier. Det var tanken bakom.
Men problemet med gymnasiet som det i dag ser ut är ju att alla inte blir högskolebehöriga. Många ungdomar är skoltrötta, klarar inte studierna, lämnar gymnasiet med sargat självförtroende, stämplade som misslyckade. Alla ungdomar har varken ambition eller fallenhet för akademiska studier - men många kan å andra sidan ha en latent slumrande praktisk yrkesbegåvning, som de borde få möjligheter att upptäcka och utveckla med skolans hjälp.
Folkpartiet föreslår därför att tvååriga yrkeslinjer återinförs. De skall vara mer inriktade på själva yrkesämnena än dagens treåriga utbildningar. De obligatoriska teoretiska basämnena får kursinnehåll och kravnivåer som gör det realistiskt för eleverna att slutföra programmen. Men kraven i yrkesämnena skall samtidigt höjas.
Utbildningen skall ge en yrkesexamen, och med den i botten blir det möjligt att, frivilligt, läsa in teoretisk högskolebehörighet motsvarande studentexamen. Därutöver skall det också införas riktiga lärlingsutbildningar, i huvudsak förlagda till ett företag eller en arbetsplats, med lärlingsexamen eller gesällbrev som slutresultat.
Folkpartiet vill helt enkelt bryta den trend mot ökad likriktning som präglat svensk skolpolitik i mer än fyra decennier. Partiet har djärvheten att argumentera för en ökad mångfald inom utbildningsväsendet. Alla skall inte behöva gå samma akademiska utbildningsväg. En del ungdomar skall i stället kunna inrikta sig på att skaffa sig en bra yrkesutbildning.
Folkpartiet är på rätt väg. I ett avseende skall all utbildning vara lika, nämligen i fråga om de oavvisliga kraven på god kvalitet. Men i övrigt är det rimligen så att en ökad mångfald av modeller ger ett totalt sett bättre resultat än det nuvarande likriktade systemet