Kristdemokratin är inte konservatism. Kristdemokratin är i många avseenden en radikal politisk rörelse. Det hindrar inte att personer som själva kallar sig konservativa röstar på Kristdemokraterna.
Orden är Göran Hägglunds, i en intervju i Dagens Nyheter inför KD:s riksting i Umeå som börjar i dag. För två år sedan var budskapet det motsatta. Göran Hägglund höll sommartal i Almedalen och presenterade Kristdemokraterna som det ideologiskt konservativa partiet i Sverige. Under slagordet ”verklighetens folk” drogs gränsen upp mot en kulturradikal elit som hotade ”den fria familjen”.
Skillnaden mellan Hägglund 2009 och Hägglund 2011 säger det mesta om Kristdemokraternas problem. Partiet behöver en tydlig egen identitet men kan inte bestämma sig för vilken denna identitet ska vara.
Göran Hägglund har rätt i sak när han nu säger att kristdemokrati inte är – eller i alla fall inte behöver vara – liktydigt med konservatism. Kristdemokratin är en annorlunda idétradition med potential också för radikalism. Men det finns en nymornad idékonservatism i Sverige som de senaste åren hoppats på KD som en naturlig partipolitisk hemvist.
Hägglund har också varit beredd att spela med – till en viss gräns. Men när dåvarande partisekreteraren Lennart Sjögren och andra tongivande personer, började hylla patriarkatet och ifrågasätta jämställdhet mellan könen som politiskt ideal protesterade kvinnoförbundet. Konservatismen och ”verklighetens folk” försvann igen ur Hägglunds retorik.
Men uppmaningarna – ofta från personer som själva inte är aktiva medlemmar – till KD att profilera sig som ett entydigt konservativt parti har inte upphört. Ändå är det troligt att det är Göran Hägglund som avläser opinionen bäst – det är svårt att tro att ett budskap av ett slag som för tankarna till den amerikanska kristna högern skulle vara lockande för särskilt många svenska väljare. Väljer KD en utpräglat konservativ linje kan många väljare och medlemmar visa sig föredra andra alternativ. De konservativa sympatisörer man kan stöta bort genom att följa en mer balanserad mittenlinje är troligen färre.
Det betyder sannolikt också att Hägglunds ställning som partiledare i dag inte är hotad på allvar, och någon utmanare har inte anmält sig. Partiledningen vill dessutom övergå till att hålla stämma vartannat år i stället för varje, vilket innebär att partiledarfrågan kan komma upp igen först 2013. Och det är inte självklart att partiet vågar chansa på ett byte så nära nästa val.
Stadgefrågor snarare än sakpolitik kan denna gång visa sig vara viktigast vid KD:s riksting. Vinner partiledningen fortsätter det mesta som hittills. Förlorar partiledningen börjar spekulationerna om nya partiledarkandidater 2012. Och då kommer frågan om partiets inriktning och framtid tillbaka.