Hägglunds vettiga kompromiss
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nu pågår inför offentligheten — och inte bara bakom kulisserna — en tämligen avspänd dialog i akt och mening att nå fram till en uppgörelse avsedd att permanent desarmera denna stridsfråga som förpestat mer än tre decennier för borgerligheten. Det är ett mycket uppmuntrande styrkebesked från den borgerliga alliansen.
Det började med centerledaren Maud Olofssons artikel på DN Debatt för en månad sedan, i samband med att den andra Barsebäcksreaktorn, och därmed hela kärnkraftverket, stängdes. Där klargjorde hon sin bestämda ambition att inte låta energifrågan blockera möjligheterna att bilda en ny regering — och detta dessutom i anslutning till att ordföranden i partiets ungdomsförbund Fredrick Federley kraftfullt börjat flagga för en allmän omprövning av centens kärnkraftsmotstånd.
Mot den bakgrunden var beslutet vid centerstämman att "fullfölja vår energipolitiska överenskommelse (med socialdemokraterna och vänsterpartiet), med målet att all energiproduktion på sikt skall vara hållbar" närmast att betrakta som ett steg tillbaka. Det föranleder dock knappast några mer alarmistiska slutsatser. När ett parti skall baxa sig fram till en närmast diametralt ny position i en fråga som så länge varit så låst och så symbolladdad som kärnkraftsfrågan för centern är det snarast normalt att föreställa sig att processen ibland tar "två steg framåt, ett steg bakåt". Huvudsaken är att den inte stannar av.
Likväl utgör stämmobeslutet naturligtvis ett problem. Det innebär ju, som kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund påpekar i sin artikel på DN Debatt i går att centern — åtminstone för dagen — intar två motstridiga ståndpunkter samtidigt.
Man kan rimligen inte sitta i en borgerlig fyrpartiregering och samtidigt upprätthålla en separatuppgörelse med två oppositionspartier (som det blir då). Att stämmobeslutet dessutom förutsätter att uppgörelsen skall gälla under en obestämd, men uppenbarligen lång, tid — eftersom man talar om att "all energiproduktion skall vara hållbar" — gör ju denna konstruktion bara ännu mer absurd och omöjlig.
En ny regerings energipolitik måste självklart utformas av de fyra allianspartierna. Vill socialdemokraterna så småningom ansluta sig i efterhand är det med Göran Hägglunds ord "välgörande", men inte "avgörande".
Det är i ett sådant läge inte uteslutet att socialdemokraterna med tiden skulle kunna tänkas välja att ansluta sig. Det finns ju långt ifrån försumbara socialdemokratiska väljargrupper verksamma i den elintensiva basindustrin som redan i dag ser med olust på en energipolitik i armkrok med vänsterpartiet (och centern).
Den kompromiss i sex punkter som Göran Hägglund skisserar i sin artikel är vettig och klart konstruktiv. Han föreslår att alliansens partier som ett slutgiltigt faktum godtar att reaktorerna i Barsebäck
är "stängda för tid och evighet".
Samtidigt vill han lägga alla planer på att stänga nya reaktorer på is. Det skall kunna ske endast om säkerheten eller ekonomin kräver det.
Han vill inte heller att en ny regering skall ta några initiativ för att bygga nya reaktorer under den kommande mandatperioden.
Det nuvarande kineseriet i fråga om de kvarvarande kärnkraftsverkens effektnivåer vill han avskaffa. Tänkbara effekthöjningar skall i stället välkomnas, förutsatt att de inte äventyrar säkerheten och är ekonomiskt lönsamma.
Den s k tankeförbudslagen, som förbjuder all forskning och annan verksamhet i syfte att bygga nya kärnkraftsreaktorer i landet vill han på goda grunder avskaffa.
Och slutligen argumenterar han för en öppen energipolitik med ett starkt statligt engagemang för effektivisering, forskning och utveckling av nya och förnybara energikällor.
En uppgörelse på den grundvalen skulle bli ett styrkebälte för borgerligheten.