Håll trycket uppe i miljöfrågan!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Inte för att detta i och för sig skulle vara tillräckligt för att i grunden lösa problemet - men det vore ett viktigt steg framåt, som givetvis måste följas av flera.
Skulle beslutet bli något svagare är det naturligtvis en motgång i förhållande till utgångspunkten - en motgång som det dock inte vore särskilt klokt att gräva ner sig i eller låta sig nedslås alltför mycket av.
Miljöproblemen är alltför mångfacetterade och komplexa för att annat än undantagsvis kunna lösas med resoluta alexanderhugg. Miljöpolitiken måste i stället ses som en process - där ökat miljömedvetande, väl avvägda politiska rambeslut, teknisk utveckling och marknadskrafterna steg för steg för utvecklingen framåt och löser problemen.
Tyskland, som är EU:s ordförandeland under detta halvår, har alltså föreslagit att beslutet att öka andelen förnyelsebara energikällor av EU:s totala energiförbrukning till 20 procent ska vara bindande. Det innebär att ett land som inte klarar det målet för egen del hamnar inför EG-domstolen.
Inför toppmötet hade Finland och Lettland markerat starka betänkligheter, och Tjeckien blankt avvisat förslaget - eftersom det påminner om "kommunisttidens femårsplaner". Frankrike vill räkna in kärnkraften bland de förnyelsebara energikällorna, vilket ju per definition är en orimlighet.
Det finns ingen anledning att invända mot Tysklands sätt att lägga upp förhandlingen - under den självklara förutsättningen att det också finns en beredskap för flexibilitet och kompromisser.
Paradoxalt nog är det i denna fråga de nya EU-länderna från Öst- och centraleuropa som har det bästa utgångsläget. Basåret i proceduren för att minska de klimatpåverkande utsläppen av växthusgaser är nämligen satt till 1990. Då existerade fortfarande Sovjetunionen, Warszawapakten - och den gigantiska tunga industrin i dessa länder. Den slök resurser, spottade ut produkter av tvivelaktig kvalitet och förorenade miljön å det grövsta. Bara det faktum att dessa industrier försvunnit har dramatiskt förbättrat dessa länders möjligheter att klara milömålet - och slutgiltigt bekräftat att kommunismen till allt annat också var en miljökatastrof.
Statsminister Fredrik Reinfeldt går in i EU-toppmötet med en hög profil. Just före toppmötet besökte han sin brittiske kollega Tony Blair. I samtalen bekräftade de båda sin avsikt att höja målet för minskade utsläpp till 30 procent för Storbritannien och Sverige - om EU enas om 20 procentsmålet.
Över huvud taget har Fredrik Reinfeldt på senare tid ägnat sig mycket åt miljöfrågan från olika aspekter. Av den tidigare närmast förströdde moderatledaren har blivit en nyfiken och engagerad statsminister. Han reser runt och studerar olika miljöfrågor och släpper ifrån sig en strid ström av uttalanden.
I detta finns naturligtvis en uppenbar taktisk dimension. Alliansen stod i valrörelsen ganska tomhänt i miljöfrågan. Det berodde i huvudsak på den oengagerade attityd som moderaterna visade upp. Maktpolitiskt spelade det ingen roll, den här gången. Den enskilda sakfråga som betydde mest för valutgången var sysselsättningen.
Men i nästa val kan bilden vara en annan. Mona Sahlin, om en dryg vecka socialdemokratisk partiledare, har redan slagit fast att miljön kommer att bli en av hennes viktigaste frågor. Det tvingar både Fredrik Reinfeldt och moderaterna att skärpa sig. Och det är förstås bara bra.
Den som vill kan naturligtvis moralisera över att taktiskt tänkande och pragmatism, snarare än tunga sakskäl, så ofta avgör politikers prioriteringar. Men det är trots allt det signalsystem som oftast gäller inom politiken, på båda sidor om blockgränsen.
Och från demokratisk synpunkt har det sina klara fördelar. Trycket från en stark opinion gör ofta skillnad. I miljöfrågan kommer det under lång tid att behövas ett sådant pådrivande tryck. Miljökampen måste föras både lokalt, nationellt och på EU:s toppmöten.