Under 2000-talet har en arenafeber drabbat landet. Totalt har 16 nya multiarenor för mer än 3 000 åskådare byggts bara sedan 2006, parallellt med många hundra mindre anläggningar för olika syften. En ny rapport från SKL (Sveriges kommuner och landsting) visar också att 1990-talstrenden med större föreningsansvar har brutits. Nu är det i högre grad skattebetalarna som står för ägande och drift, därmed också för riskerna med dessa byggen.
För inte så länge sedan kunde sporter som innebandy, basket, handboll, volleyboll, tennis och badminton kombineras i skolornas sporthallar. Då gällde bara att komma ihåg vilken färg på linjerna som var aktuell just för den sport man utövade. Nu går trenden sedan länge mot hallar som byggs exklusivt för en sport - det handlar om inomhushallar för bandy, tennishallar, konstgräsplaner, friidrottshallar med mera.
Det naturligtvis elitklubbarna som driver på utvecklingen. För att kunna konkurrera på högsta nivå krävs bra träningsförhållanden året runt. Men i allt högre utsträckning, till exempel 26 av 32 friidrottshallar eller 42 av 62 bandyplaner med konstis, får alltså kommunerna stå för riskerna.
Uppsala kommun kritiseras ofta och rättmätigt för att dra beslut i långbänk. ”I Uppsala går det inte göra något”, brukar det heta från kritikerna. Men just i fallet idrottsanläggningar har eftertänksamheten tjänat skattebetalarna väl. Den stora evenemangsarenan i Gränby har skjutits fram i tiden på grund av tveksamheter om fördelningen mellan kommunala och privata intressen. Förhoppningsvis kommer en lösning snart då behovet finns och riskerna med en arena åtminstone måste vara lägre i Sveriges fjärde största kommun.
Närmast på väg att byggas är nu i stället den kombinerade friidrotts- och innebandyhallen på Gränby sportfält. Och tidigare i höstas invigdes Relitahallen strax intill, en inomhusarena för bandy. Och medan bandyhallar runt om i landet, till exempel i Västerås, Sandviken och Edsbyn, dras med stora förluster, har Relitahallen till stor del byggts med ideella krafter. Det kommunala ansvaret för driften är också begränsat till själva isen.
Landets ridhus och ridhallar är exempel på hur anläggningar kan komma till utan kommunal inblandning då två av tre ägs och drivs av föreningar eller andra intressen. Här borde kanske i stället det offentliga intresset vara större. Är det så att uppropet ”vi måste få en hall” klingar starkare när det gäller sporter med en majoritet män som utövare?
Man måste också inse att klimatet ger vissa begränsningar i Sverige. Långt upp i tonåren är det också sunt att hålla på med flera idrotter, sommar- och vinteridrotter, i stället för samma året runt. Eliten har sina högt ställda krav, men om dessa inte är lukrativa nog för det privata näringslivet bör inte heller skattebetalarna gå in och sponsra verksamheten.
Snart fryser det på. Dags att spola isen.