Stridsgrupperna, är EU:s snabbinsatsstyrkor. De skall turas om att ha beredskap och en stridsgrupp skall kunna vara på plats i en krishärd inom en tidrymd av 5-10 dagar,
Stridsgrupperna är planerade att bestå av 1 500 man, och den "svenska" skall enligt planerna fyllas ut med norsk och finsk personal. Dessa stridsgrupper skall inte förväxlas med den tidigare beslutade insatsstyrkan från EU på 60 000 man, med möjlighet att sättas in med en månads varsel.
Stridsgrupperna skall kunna gripa in mycket snabbare och på så sätt förhoppningsvis kunna kväva uppblossande konflikter innan dessa hunnit växa till större och mer svårhanterliga proportioner.
Detta förefaller onekligen att ligga mycket väl i linje med den tyngdpunkt på internationella insatser som utmärker den nya svenska försvarsdoktrinen.
Den pinsamma frågan är förstås om vi verkligen kommer att kunna leverera i tid. Frankrike, Italien, Spanien och Storbritannien skall bygga upp egna stridsgrupper och beräknas vara klara redan nästa år. Men hur skall Sverige klara av att uppfylla sina förpliktelser redan om fyra år?
Problemet är ju att det svenska försvaret för närvarande befinner sig i stöpsleven. Det gamla rivs ner, det är ganska uppenbart. Det är svårare att se vad som görs för att bygga upp det nya - och hur det går.
I och för sig borde det vara fullt möjligt att låta dessa processer löpa parallellt med varandra. Men en sådan metodik förutsätter något som den politiska sfären i Sverige hårdnackat vägrar att acceptera, nämligen en temporärt ökad kostnadsram för försvaret. Det kostar nämligen extra att ställa om - och skall man samtidigt dessutom bygga nytt utan att förlora i effekt kostar det ännu mera.
Men den insikten har med framgång förträngts av de partier som utgör majoritet i denna fråga. Det är i själva verket värre än så. Socialdemokratin och dess bägge stödpartier inbillar sig inte bara att man skall slippa betala för omställningen. De tycks dessutom på fullaste allvar föreställa sig att man samtidigt utan problem skall kunna dra ner kraftigt på försvarsanslagen.
Det är orimligt - och det visar sig också snabbt. För ett par veckor sedan meddelade ÖB Håkan Syrén att 1 000 officerare sägs upp den 1 juni nästa år på grund av arbetsbrist. Samtidigt blev det känt att de 440 kadetterna på yrkesofficersprogrammet inte kommer att anställas efter examen.
Inom försvaret gäller samma arbetsrättsliga regler som i samhället i övrigt, "sist in, först ut". Följden blir en förgubbning av officerskåren i ett läge när den skulle behöva föryngras.
Det går snabbt att ställa till oreda, men tar lång tid att ställa till rätta igen. Hur kan statsråden veta att Sverige klarar att uppfylla löftet om 1 100 soldater till år 2008 - och alla de övriga internationella förspliktelser som nu i snabb takt lassas på det svenska försvaret?