Att Sveriges politiska partier bör redovisa hur de finansieras är en ofrånkomlig demokrati- och trovärdighetsfråga. Samtidigt hade propositionen från regeringen – om att alla de bidrag som överstiger cirka 22 000 kronor ska offentliggöras – en stor brist. De anonyma bidragen lämnades utanför.
Den finurliga lösning som de rödgröna genomdrev såg ett tag ut att komma till rätta med det problemet. Genom att koppla det statliga partistödet – som samtliga etablerade partier är beroende av – till ett krav på att inte ta emot anonyma bidrag, syftade man till att omöjliggöra sådana.
Förändringarna träder i kraft 1 april, men i onsdags avslöjade Sveriges radio att stora kryphål finns i lagförslaget.
Partierna kan också fortsättningsvis ta emot anonyma bidrag, om de filtrerar pengarna genom sina lokalföreningar. På lokal nivå saknas nämligen fortfarande redovisningskrav.
Med en enkel överenskommelse om att använda ett annat kontonummer kan alltså stora givare förbli anonyma. Risken för att politiskt inflytande ska kunna köpas består.
Det är en självklarhet att partiernas ekonomi måste vara öppen för utomstående granskning, och det svenska systemet har kritiserats av såväl EU-kommissionen som den europeiska antikorruptionsbyrån Greco.
Konstitutionsutskottet ordförande, Peter Eriksson (MP), beskriver kryphålet som: ”En lösning som kanske är juridiskt möjlig, men moraliskt hamnar man i ett väldigt dåligt läge.”.
Risken för att hamna i ”ett moraliskt dåligt läge” lär knappast – den här gången heller – stoppa Sverigedemokraterna. Dessa är numera, officiellt, ensamma om att motsätta sig att anonyma bidrag förbjuds.
Samtidigt börjar regeringens fortsatta utredande av frågan allt mer framstå som ett evighetsprojekt.
Inte kan det väl vara så att Moderaterna – som länge också de ansåg att gåvomedel från osynliga händer var så gott som oproblematiska – försöker förhala en effektiv och heltäckande lösning?