Vid Natos toppmöte i Lissabon ska strategin för hela 2010-talet slås fast. Under den perioden kommer målet att vara att avveckla engagemanget i Afghanistan och att fortsätta nedrustningen i Europa. Fram till 2020 fortsätter närmandet till Ryssland och nya medlemmar tillkommer. Finland kan mycket väl vara med då. Men knappast Sverige.
Målet för närvaron i Afghanistan är fred och säkerhet i landet. När befolkningen lever fritt och en demokratiskt vald regering har kontroll över landet finns heller ingen grogrund för terrorism. Vid Kabulkonferensen sattes slutdatumet 2014, men nu kommer signaler både från hjälporganisationer och afghanerna själva att det kanske inte räcker med fyra år till för att få allt på plats.
Det här kan skapa slitningar inom alliansen då medlemmar som Nederländerna och Kanada vill lämna Afghanistan. Dåligt med resultat och egna dödsoffer har lett till inrikespolitiska diskussioner i flera länder. Men med en halvhjärtad insats blir resultaten ännu sämre och dödstalen ännu högre, särskilt bland afghanerna. Därför är helgens toppmöte så viktigt.
På lördagen träffas också USA:s president Barack Obama och Rysslands Dmitrij Medvedev. Ekot från kalla kriget känns starkt när de båda ska diskutera Startavtalet från i våras, som innebär samarbete och övervakning men också en minskning av de strategiska kärnstridsspetsarna i Europa, med en tredjedel på båda sidor.
Obama och Medvedev är överens, men båda har problem på hemmaplan. Särskilt Obama, som har en halv kongress vars största intresse just nu tycks vara att sabotera för honom. Obama behöver två tredjedelar av senaten med sig för att slutligen godkänna avtalet. Det är mycket osäkert om detta lyckas. Och väntar han till efter årsskiftet blir det ännu svårare då republikanerna blir fler efter valframgången senast.
Den ryske presidenten har normalt duman med sig, men även i Ryssland finns krafter som inte ser positivt på närmandet till Nato och USA. Svaghet från motparten minskar viljan att förhandla, såväl om kärnvapnen som om andra planerade samarbeten.
Lissabon 2010 skulle på flera sätt chocka en tidsresenär från 1970-talet. En amerikansk president är närmare sin ryske kollega än sina politiska motståndare hemma. Och Nato samarbetar med Ryssland. På ett sätt skulle dock resenären känna igen sig: Natomedlemskap diskuteras över huvud taget inte i Sverige.
Sverige är nu så nära Nato man kan komma utan att vara medlem. Samarbetet Partnerskap för fred har under drygt 15 år gjort närmandet oundvikligt. Den militära samordningen är närmast total och åtta av tio svenska fredssoldater står under Natobefäl. Sverige är omgivet av Natoländer men medlemskap är, liksom i Schweiz och Vitryssland, en icke-fråga.
Att säga ”Nato” i Sveriges riksdag är bokstavligen som att svära i kyrkan. Neutralitet har numera blivit till alliansfrihet. Målet är alltså att stå utanför det enda försvarssamarbete som finns i närområdet. Den svenska hållningen mot Nato blir mer absurd för varje decennium som går.