Denna vecka har Sverige beviljat dr Atef Adwan, flyktingminister i Hamasregeringen i Palestina och en av rörelsens ideologer, inresevisum till Sverige. Ärendet tycks dessutom ha varit i det närmaste delegerat till generalkonsul Nils Eliasson i Jerusalem, när det rimliga hade varit att en visumansökan av denna politiska dignitet handlagts under en mycket aktiv medverkan från utrikesministern själv.
Två örfilar mot Israel inom loppet av en vecka — och dessutom ett ställningstagande som bryter de 25 EU-ländernas gemensamma linje i förhållande till Hamas. Det är både pinsamt och klumpigt, i synnerhet som regeringen emfatiskt hävdar att Sveriges Mellanösternpolitik ligger fast och är helt oförändrad.
För det intryck som ges är ju det motsatta — och så uppfattas det också av Israel att döma av de skarpa kommentarerna från den israeliska regeringen, som ju ofrånkomligen har tolkningsföreträdet i det här fallet. Om Sverige har ambitionen att spela en aktiv diplomatisk roll i Mellanöstern är det bara att konstatera att det försämrade förhållandet till Israel som blir resultatet av de bägge örfilarna rimligen sätter krokben för dessa ambitioner för överskådlig tid.
Även inom EU, som helst bör hålla en enig linje för att maximera sitt inflytande på de politiska processerna i Mellanöstern, har Sveriges klumpiga agerande vållat skada. Frankrike, som nyligen nekade två ledande Hamasföreträdare visum, anser sig
inte ha blivit uttömmande informerat, enligt bestämmelserna i Schengenavtalet, om vilken person det svenska beslutet rörde.
Den svenska regeringen har nu all anledning att snabbt och resolut reda ut vad som gäller i svensk Mellanösternpolitik för att om möjligt skingra den oklarhet som dess eget agerande givit upphov till. Det vore synd att säga att statsminister Göran Perssons uttalanden i går var särskilt övertygande.
Statsministern gjorde ett något dimmigt försök till en distinktion mellan Hamas som organisation och enskilda Hamasmedlemmar. Hamas som organisation tänker regeringen inte tala med så länge denna inte uppfyller EU:s krav: Att erkänna staten Israel, att följa ingångna avtal mellan den palestinska myndigheten och Israel samt att ta avstånd från terrordåd — och fattas bara annat. Men "enskilda medlemmar" av Hamas måste kunna få sin visumansökningar prövade i positiv anda, enligt statsministern.
Men Atef Adwan hör ju inte direkt till fotfolket i Hamas. Med alla rimliga definitioner får han sägas ingå i rörelsens ledning — flyktingminister och mångårig medarbetare till de högsta ledarna i Hamas som han är.
Hamas är i dag den ledande politiska kraften i Palestina, regeringsparti efter ett enligt samstämmiga uppgifter mönstergillt genomfört demokratiskt val i början av året. Men Hamas är också en terroristorganisation med ett program som kräver att Israel utplånas och ansvarigt för mängder av terrordåd mot Israel — även om man just nu iaktar en vapenvila.
Det ligger i allas intresse, i synnerhet i Hamas och palestinska folkets, att organisationen så fort som möjligt genomför en process som förvandlar den från terroristorganisation till en demokratisk politisk kraft. Det är bara den politiska vägen som kan ge fred och med tiden också en bättre framtid för palestinierna.
Det är dessutom bråttom för palestinierna att komma i gång med konkreta förhandlingar med Israel. Ju längre man dröjer desto sämre blir förhandlingsläget — eftersom Israel börjat agera ensidigt
för att skapa fullborde fakta när det gäller gränsdragningen.
Alla kontakter med Hamas är inte fel. Konstruktiva kontakter, där det argumenteras för att Hamas måste erkänna Israel, är positiva. Men det duger inte att skygga för den frågan, som en företrädare för dem som arrangerar dagens möte i Malmö med flyktingminister Adwan gjorde i en tv-intervju i går.