Hammarskjöld lyfte FN
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kaunda var den typ av ledare som framstegsvänliga krafter i väst gärna understödde under 50- och 60-talen och som Dag Hammarskjöld i sin roll som FN:s generalsekreterare såg som framtidshoppet när kolonialväldena avvecklades. Alla höll inte måttet, men Kaunda var huvudet högre än många andra.
Det var i Ndola i Zambia som Dag Hammarskjölds flygplan störtade den 17 september 1961 under en flygning som syftade till att medla i Kongokonflikten. Spekulationerna om vad som verkligen hände har varit otaliga. Men även om orsaken till störtningen inte helt kan fastställas så talar alla viktiga omständigheter för att Hammarskjöld föll offer för en vanlig flygolycka.
En klargörande sammanfattning av vad vi vet och inte vet finns i Mats Svegfors nyutkomna bok Dag Hammarskjöld, Den förste moderne svensken. Svegfors kommenterar också den föreställning om att Hammarskjöld i verkligheten begick ett teatraliskt utformat självmord som då spreds i pressen.
Som Svegfors konstaterar är tanken som sådan orimlig — skulle Hammarskjöld av alla människor ha tagit livet av sig på ett sådant sätt att femton andra människor samtidigt omkom? Men han konstaterar också att denna föreställning, uttalat — eller, som i Olof Lagercrantz DN-recension av Hammarskjölds Vägmärken 1963, outtalat — kopplats till påstådda idéer om personlig utvaldhet. Hammarskjöld anklagades i praktiken för att ha satt sig själv och sina föreställningar om rätt och moral över politikens krav — en kritik som i sina konsekvenser är totalitär: politiken är allt och moralen intet.
Hammarskjöld stod för ett traditionellt ämbetsmannaideal där lögn i politiskt syfte var uteslutet. Han var aldrig partipolitiskt aktiv, trots att han tjänstgjort både som statssekreterare och statsråd. Lojaliteten
mot uppdragsgivaren, tidigare svenska staten nu Förenta nationerna, var självklar. Hammarskjöld hävdade alltså inte bara sina egna — eller den traditionella ämbetsmannens — moralbegrepp utan framför allt FN-stadgan och Förenta nationernas grundidé, att skydda medlemsstaterna mot aggression.
Men hans gärning som generalsekreterare har också — ur ett helt annat perspektiv — kritiserats för att inte ha varit tillräckligt moralisk. Han försökte inte gripa in mot förtryck inom FN:s medlemsstater och förhöll sig passiv vid den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956. Mest aggressivt har denna kritik framförts av den brittiske historikern Paul Johnson i en bok som på 80-talet såldes i stora upplagor också i svensk översättning.
Men FN hade då, som ett osäkert experiment, existerat i tio år och FN-stadgan som den allmänt tolkades medgav inte ingripanden i ländernas "interna förhållanden". Sovjetunionen hade, som en av de fem stormakterna, vetorätt mot varje beslut. Vad generalsekreteraren kunde göra var att envist hävda FN:s integritet gentemot stormakterna och lika envist hävda FN-stadgan som skydd för svagare nationer.
Genom att konsekvent följa denna handlingslinje lyfte Hammarskjöld fram FN som en aktör med en egen identitet och integritet i världspolitiken. Alla hans efterföljare har haft att utgå från den bild av FN som Hammarskjöld skapade.
Allt ställdes på sin spets i den berömda uppgörelsen mellan Hammarskjöld och Sovjetunionens diktator Nikita Chrusjtjov i februari 1961. Chrusjtjov krävde Hammarskjölds avgång och denne svarade med att säga att det varken var Sovjetunionen eller någon annan stormakt som behövde FN för sitt beskydd utan alla de andra. Han skulle bara avgå om majoriteten av medlemsländer gjorde en annan tolkning av stadgan. Stödet för honom blev starkt, inte minst frän länderna i Afrika och Asien.
FN-stadgan har i vår tid, inte minst genom Kofi Annans insatser, alltmer börjat tolkas så att världsorganisationen kan — och bör — agera mot övergrepp inom enskilda stater eftersom sådana övergrepp i sig kan hota freden. Också den utvecklingen motsvarar Hammarskjölds ambition att hävda FN:s självständighet.