Han borde röstas bort
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
"Centerhöger" kallas Berlusconis koalition Casa della Libertá när nyhetsjournalister försöker bestämma dess hemvist på en politisk skala. Men Berlusconis maktbas har ingenting gemensamt med normala europeiska borgerliga partier.
Berlusconis eget parti, Forza Italia, skapades för att vara en hejaklack åt ledaren själv och ingen vet om det ens överlever som organisation den dag Berlusconi lämnar politiken. I övrigt består koalitionen av Allianza Nazionale, som har sina rötter i fascismen även om partiledaren Gianfranco Fini ansträngt sig för att tvätta bort fläckarna från det förflutna, det bisarra separatistpartiet Lega Nord och en mindre rest av det gamla kristdemokratiska partiet.
Mot denna samling står en grupp partier med samlingsnamnet Olivträdet, under ledning av den förre ordföranden för EU-kommissionen, ekonomiprofessorn Romano Prodi. Berlusconi kallar alla sina motståndare för kommunister, men faktum är att Olivträdet i huvudsak består av socialdemokrater, liberaler, gröna och progressiva kristdemokrater.
De omaka partikoalitionerna hålls samman eftersom Italiens valsystem numera — och i skarp kontrast mot det som gällde fram till 1993 — ska underlätta bildande av starka regeringar genom att premiera valallianser. Men partierna inom Olivträdet har ändå det gemensamt att de respekterar normala demokratiska spelregler och inte accepterar den hämningslösa sammanblandning av statens verksamhet och privata ekonomiska intressen som mer än något annat utmärkt Berlusconis styre.
Att Berlusconi alls fått den position som han nu har beror på den korruption med inslag av maffiakontakter som frodades under den politiska ordning som rådde fram till för drygt tio år sedan. Då dominerades politiken och nästan alla regeringar av det krist-demokratiska partiet, som praktiskt taget utplånades när modiga jurister till sist tvingade fram skumraskaffärerna i dagsljuset.
Samtidigt krossades Socialistpartiet — dess siste ledare, Bettino Craxi, sitter alltjämt i landsflykt i Nordafrika och törs inte komma hem — och ett antal mindre partier tvangs organisera om sig från grunden. I det tomrum som uppstod kunde mediemagnaten Berlusconi stiga in som en ny och förmodat obefläckad ledare — bara för att själv snart börja missbruka sin ställning.
Vad Italien mest av allt behöver är en regering med klar parlamentarisk majoritet och vilja att genomdriva ekonomiska reformer. Men när opinionsmätningarna i höstas tydde på att valet skulle kunna ge en klar majoritet för oppositionen, såg Berlusconi till att "justera" valsystemet för att öka sina egna chanser att sitta kvar. Det system med majoritetsval i enmansvalkretsar som infördes 1993 har plötsligt ersatts av ett blandsystem där mandaten fördelas proportionellt men med så egendomliga principer för mandatfördelningen att ingen törs förutsäga resultatet.
Oppositionen protesterade intensivt mot tilltaget, men kunde inget göra. Nu befarar många att de två kamrarna i parlamentet, som väljs samtidigt men efter olika regler, kan få olika majoritet. Det skulle i så fall omöjliggöra en ny majoritetsregering och ge Berlusconi möjlighet att klänga sig fast vid makten även om han får en majoritet av väljarna mot sig.
Redan manipulationen med valsystemet räcker som argument för att hoppas på en rejäl valförlust. Men teknikaliteter, hur viktiga de än är, avgör inte valresultat. Där-emot har opinionsmätningarna också under våren visat att en majoritet av italienarna tröttnat på Berlusconi och kan ge oppositionen en tydlig majoritet. Berlusconis eget uppträdande har präglats av tydlig nervositet och olika försök att utnyttja sin kontroll över stora delar av landets massmedier till sin egen fördel.
Tyvärr kan man inte utesluta att löftespolitik och vildsinta anklagelser mot oppositionen kan ge Berlusconi de extra röster han behöver för att klara sig kvar. Men Italien behöver en nystart under en annan ledning.