Har politikerna sig själva att skylla?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Han ställer frågan: hur kommer det sig att vi, trots att vi älskar demokratin, samtidigt tycks hata politiken? Uppslutningen bakom demokratin som styrelseform är den mest unisona någonsin, men ändå minskar valdeltagande och medlemskap i politiska partier, och vi har svagt förtroende för våra folkvalda.
Vi som studerar politiken har traditionellt fokuserat på vad Hay kallar "efterfrågesidan" i det politiska systemet. Lågt valdeltagande och politiskt misstroende kan kopplas till svaga civilsamhällen, och den politikföraktande medborgaren kan ses som utslag av en mer utbildad och kritiskt tänkande befolkning. Det är alltså efterfrågan på politik som tynat, och avståndstagandet från politiken är väljarnas fel.
Analysen är onekligen bekväm för politikerna. Men tänk om något mer ligger bakom? Många anser sofflocket vara ett högst politiskt beslut, men våra förklaringar tycks förvånansvärt ickepolitiska. Statsvetare har helt enkelt misslyckats att överväga om förändringar i politikens innehåll och genomförande har något att göra med den dystra trenden av vikande politiskt engagemang.
Hay föreslår att denna "utbudssida" i det politiska systemet bättre förklarar utvecklingen, och pekar bland annat på två fenomen. För det första har politiskt kampanjande alltmer kommit att likna krängning av politiska varumärken. Allt oftare tycks partiledares personliga karaktär och pålitlighet, som befolkningen sannolikt är dåligt skickad att bedöma, vara mer central i valkampanjer än de djupare ideologiska frågorna, i den mån någon överhuvudtaget kan minnas vilka de är. Det senaste svenska riksdagsvalet är ett i sammanhanget utmärkt exempel.
För det andra finns en tendens att avpolitisera beslutsfattande som egentligen är politikernas ansvar. Sådant delegeras allt oftare till icke-folkvalda institutioner, kommissioner och expertutredningar. Jag slås av att detta med att "tillsätta en utredning" och hänvisa till den som en förevändning för att inte uttala sig i svåra frågor i svensk politik kommit att bli det mest effektiva, och rutinmässiga, sättet att undvika politiskt ställningstagande.
Hay menar att politiskt ointresse blir helt logiskt då våra egna politiker tycks se politiken som en sjukdom och avpolitisering som dess kur. När allt mindre kvarstår av politikens ideologiska kärna finns också allt mindre kvar som kan väcka vårt intresse och engagemang. Jag har svårt att se hur vi ska kunna lasta väljarna för detta.