”Den som är satt i skuld är inte fri” är ett bevingat citat från förre statsministern och finansministern Göran Persson (S). Det sägs ha sitt ursprung i en hånfull behandling av Persson vid ett besök på Wall Street, det låg till grund för 1990-talets budgetsanering i Sverige och det blev också titeln på hans bok om den tiden.
Detta arv ska nu hanteras av efterträdaren Mona Sahlin. Hon leder ett parti med en historia av ekonomiskt ansvarsfull politik i en tid när behovet av sådan politik är stort. Hon går in i en valrörelse med vetskap om att sådan politik också har förts i Sverige de senaste åren. Men av motståndaren, Alliansregeringen.
Hur hon än vänder sig får hon kritik. När hon (och Thomas Östros) angriper den sparsamma regeringen kritiseras hon för att luta sig mot Vänsterpartiet och dess lättsinne inför offentliga utgifter. Och när hon (och Östros) på DN Debatt påpekar behovet av fler EU-länder med ordning på ekonomin anklagas hon i Aftonbladets ledare i tisdags för hökaktighet och för att liera sig med Anders Borg.
När krisen kom hösten 2008, och det slog tvärstopp i svensk industri, var Socialdemokraterna snabba med att gå ut och varna för den kommande massarbetslösheten, som regeringen inte gjorde någonting för att förhindra. Det som eventuellt gjordes var alltid ”för lite och för sent”, vare sig det gällde stöd till banker, fordonsindustrin eller kommunerna.
Ett år senare, förra hösten, hade prognoserna för den kommande svenska arbetslöshetstoppen skrivits ned från 12 till 9 procent. Samtidigt hade verklig massarbetslöshet slagit ut i full blom på många håll i Europa. Det var dags att byta taktik för det största oppositionspartiet.
I stället fokuserade man nu på underskotten i statskassan. Regeringen hade tagit över en ekonomi med överskott och nu kunde man se vad som hade hänt. Underskottet löpte amok, utom all kontroll. Och vad gjorde regeringen? Ingenting! Eller, återigen, för lite och för sent.
Nu kommer vändningen i svensk ekonomi betydligt snabbare än förväntat. Utomstående bedömare (senast IMF) anser att Sverige gjort lagom mycket, och i lagom tid, för att hålla efterfrågan uppe under krisen. Hur ska då S hantera den informationen? Ska man hårnackat framhärda om regeringens inkompetens eller ska man byta taktik på nytt?
Partiledningen vill nog försöka upprepa vad Alliansen gjorde 2006. ”Bra jobbat med saneringen, Göran, men du har inte framtidens lösningar för jobben” skulle nu förvandlas till ”bra hantering av krisen, Fredrik, men jobben är det vi som ska ordna fram”. Arbetslösheten är fortsatt hög, särskilt för unga, och måste nu betraktas som regeringens (kanske enda) svaga punkt vad gäller jobben och ekonomin.
Men att erkänna duglighet hos borgerliga regeringar är något som sitter mycket långt inne i arbetarrörelsen. Aftonbladets ledarsida for genast ut om hökaktighet: krisen är minsann ingen ”tävling i att ha det minsta underskottet”. Sverige borde i princip bortse från det lyckade resultatet och framför allt inte tvinga andra (som Spanien) att upprepa vår 1990-talssanering, är budskapet från ledarsidan.
Därmed ber man också Socialdemokraterna att bortse från en del av sin historia. För tolv år sedan blev regeringen Persson omvald med ”ett öppet mandat” att hantera återhämtningen från krisen. Så stort var folkets förtroende då. Nu är det ett arbetarparti med stukat självförtroende som går till val och anledningen är förstås det rödgröna samarbetet.
De rödgröna går till val på en mix av skatte- och bidragshöjningar, eftergifter som S-ledningen vet inte leder Sverige framåt mot nya jobb. Det är naturligtvis extra sorgligt för Mona Sahlin då inte heller regeringen har någon framåtsyftande jobbpolitik värd namnet. Med partihistorien i ryggen hade hon kunnat gå till kraftig attack i valrörelsen, men nu blir det svårare.
Någon patentlösning för nya företag och jobb finns inte i sikte. Regeringen satsar långsiktigt på utbildning och forskning, ger lite rabatter här och där till företag som anställer. Och väntar på en värdig motståndare om jobben som inte kommer. Det känns lite ovant.