Det börjar likna en repris av den socialdemokratiska valrörelsen 2oo2. Även då skulle regeringspartiet surfa på en högkonjunktur, eller i varje fall på dess efterdyningar. Då tog det en ände med förskräckelse - med tvärnit i den ekonomiska politiken och löftesbrott, bortom valdagen. Blir det likadant nu?
Det är förvisso sant att ekonomin just nu går bra. Stark export och ökad privat konsumtion gör att prognosen för årets tillväxt skrivs upp från 2,5 procent i vårbudgeten till 3,5 procent nu.
Frågan är hur länge denna gynnsamma utveckling består. Finansministern önskedrömmer om en tillväxt i närheten av tre procent för 2005 och 2006. Men uppvaknandet kan mycket väl bli bistert, när höga oljepriser i Irakkrigets skugga stryper högkonjunkturen.
Orosmolnet på regeringens himmel är den fortsatt höga arbetslösheten. Hittills har högkonjunkturen inte medfört ökad efterfrågan på arbetskraft, eftersom produktiviteten i stället ökat kraftigt.
Förhoppningen är att arbetslösheten skall börja minska någon gång nästa år, och i avvaktan på det kommer regeringen att föreslå att ytterligare pengar skall ges till kommunerna, för att dessa om möjligt skall undvika att göra sig av med ytterligare personal.
Det förslaget kommer stödpartierna säkert att stödja, och förmodligen i överbudsnit plussa på. Svårare ser det ut att bli för regeringen att få igenom sina skatteförslag.
Regeringen vill sänka inkomstskatten för alla, genom att fullfölja de tidigare tre stegen i kompensationen för egenavgifterna i pensionssystemet med en skattesänkning på cirka sju miljarder kronor per år för åren 2005 och 2006. Man vill dessutom slopa arvs- och gåvoskatten och sänka förmögenhetsskatten. Såväl kommunistledaren Ohly som språkröret Eriksson avgav i går de förväntade knorrande kommentarerna.
Det återstår att se hur mycket av dessa förslag - som har sina positiva inslag - som överlever budgetförhandlingarna. Det blir allt tydligare att den rödgröna röran har allt svårare att leverera lösningarna på Sveriges problem.