Hårresande interiörer
Inom två dygn efter den spektakulära rymningen från Hallfängelset är, i skrivande stund, redan tre av de fyra rymlingarna gripna. Det är utmärkt, men det får inte överskugga den viktiga diskussion som nu måste föras om de åtgärder som behövs för att avhjälpa de mycket allvarliga bristerna i säkerheten på det fängelse som förväntas vara ett av landets säkraste.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De fyra rymlingarna hade fått två pistoler och minst en mobiltelefon insmugglade till sig. En nyckelknippa, med nycklar till den isoleringsavdelning där de fyra satt, har varit på drift i en vecka.
Metalldetektorer borde vara en självklarhet men finns inte. Inte heller finns någon fungerande inpasseringskontroll. Personer som arbetar på Hallfängelset hävdar att kroppsvisitation av personalen är mycket ovanlig. Man kan ta med sig i stort sett vad som helst in på anstalten.
Är man tillräckligt djärv och fräck finns det alltså uppenbarligen goda möjligheter att till en förhållandevis låg upptäcktsrisk smuggla in både vapen och mobiltelefoner på våra fängelser.
Numera finns möjligheten att med hjälp av störsändare stoppa mobilsamtal inifrån fängelserna — men systemet har inte kunnat tas i bruk på grund av en upphandlingstvist.
Som om detta inte vore mer än nog visar det sig också att personalpolitiken är behäftad med allvarliga brister. För att arbeta i den krävande, och hårdnande, miljö som våra fängelser utgör skulle personalen behöva vara särskilt kvalificerad, erfaren och skicklig.
I verkligheten tycks det vara tvärtom. Personalen är ofta outbildad. Några större kontroller tycks inte föregå en fast anställning, och sommarvikarie förefaller man kunna bli utan nämnvärda kvalifikationer.
Högste politiskt ansvarige för kriminalvården i landet är obestridligen justitieminister Thomas Bodström. Den politiska logiken i oemotståndlig förening med den massmediala dramaturgin ledde under onsdagen till högst förutsägbara krav på statsrådet Bodströms avgång från de fyra borgerliga partiledarna.
Även om justitieministerns syndaregister är betydande är avgångskrav likväl att börja i fel ände, i synnerhet som kravet framfördes bara någon timme efter rymningen, då det fortfarande rådde stor oklarhet om de närmare omständigheterna kring rymningen.
Mycket talar för att det grepp som på torsdagen togs av justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) är betydligt mer konstruktivt. Han valde nämligen att fokusera på Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lena Häll Eriksson.
Hon måste, krävde han, "tala klartext" om problemen och resursbristen i kriminalvården och inte bara "jamsa med" regeringen.
Antingen går det att förbättra säkerheten genom omprioriteringar inom Kriminalvårdsstyrelsens budget, eller så behövs det nya resurser. Generaldirektören måste sätta ner foten, även om det skulle störa statsrådet.