Frankrike styrdes en gång av idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. I samma anda förvaltades EU-tanken. När president Nicolas Sarkozy använder nationens makt att slänga ut vissa invånare – 300 romska hem ska ödeläggas, nya lagar designas med specifikt syfte att utvisa romer enklare, även för ringa ordningsbrott – skadar han EU:s ideal och utveckling.
En suverän stats yttersta makt sägs vara den över dess gränser, men EU har kunnat enas om fri rörlig inom unionen. Vi vill kunna resa till andra EU-länder utan att hindras av att förlora pension, a-kassa eller studiebidrag. Rörligheten ger en konkurrensmässigt stark gemensam marknad i en värld där rörlighet ökar. Vi kan inte längre stifta lagar utifrån att människor ska vara bofasta hela livet, vi måste arbeta för att kunna hantera en rörligare värld.
Romerna har länge levt rörligt, något som bidragit till fördomarna mot dem och nu resulterar i tvångsutvisningar. Det är förstås absurt att i en tid av ökad globalisering fördöma och misstänkliggöra dem som gärna deltar i visionen. EU:s system med cirkulär migration, där migranter inte ges permanenta uppehållstillstånd men fungerar som lättrörlig arbetskraft i EU, visar snarare att vi försöker införa en livsmodell lik romernas. Det förändrar dock inte inbitna fördomar.
Sarkozys agerande, att kasta ut invånare på skakiga grunder, bör höja europeiska ögonbryn. Att särlagstifta för vissa människor sätter principen om allas likhet inför lagen ur spel. Men eftersom det gäller romer lär klandret bli begränsat. Upptrappningen har pågått länge.
Romer diskrimineras socialt och juridiskt, trakasseras och dödas. I Italien kastas molotovcocktails in i lägren. Särbehandlingen lever också i Sverige, inte bara i minnet av utlänningslagar skapade speciellt mot romer och judar och av dåtidens tvångssterilisering. Inte heller i dag kämpar vi för romska barns rätt till skolgång eller sätter stopp för barnäktenskap. Vi, precis som Sarkozy, signalerar att romer inte är en del av Sverige, trots att de numera är en erkänd minoritet.
Situationen är som värst i Rumänien och Ungern. Där kastas romer visserligen inte ut, men där letar man vägar att fly. I Ungern har det rasistiska partiet Jobbik rönt stora framgångar – inte oväntat med en befolkning där 58 procent anser att ”zigenare har brottslighet i blodet”. En av Jobbiks ledare citeras ha förklarat partiets politik och framgång: ”På landet finns det inga judar längre, så vi måste byta till zigenarfrågan. För den kan alla förstå.”. Den ungerska före detta europaparlamentarikern Viktória Mohácsi uppger till tidningen Expo att hon övervägt att söka asyl utanför EU, kanske i Kanada, på grund av de många hot hon fått och det våld hon mött. Som parlamentariker tvingades hon ha skydd dygnet runt. Men de romer som sökt asyl har fått höra att man inte kan fly, inte kan ha skyddsskäl, från EU.
Sarkozys agerande är en skam för EU:s ideal. Politiken riktad mot den romska gruppen talar om en tydlig föreställning om kollektiv skuld, Sarkozy hämtar näring i samma jord som Jobbik. Så fördrivs ett folk ännu en gång, stöts bort från ett samhälle som anklagar dem för att inte vilja integreras. I stället för att bekämpa diskriminering och utanförskap bekämpas människor. Europa har aldrig velat acceptera romernas annorlunda liv. Den fria rörligheten som EU skapar kan vi anpassa oss till, globaliseringens nödvändighet. Men andra, de ska veta sin plats. Så lätt tar vi nu på frihet, så lite jämlikhet det finns, så främmande vi är från våra systrar och bröder.