Det är ironiskt, egentligen. Att OS i ett land där homofobin är statligt sanktionerad, sannolikt kommer att gå till historien som HBTQ-spelen. Fast ofta krävs det just ett tydligt yttre hot för att människor ska enas och sluta upp på bred front.
Med allt ljus på Ryssland inför tävlingarna i Sotji, har ett sådant hot utkristalliserat sig och fått fäste i människors medvetande. Fast kommer det att stanna där, också på längre sikt?
De ryska anti-gaylagarna, och den utbredda homofobin i landet, har uppmärksammats stort i västerländska medier under det gångna året.
Förra veckan släppte Human Rights Watch (HRW) en videosammanställning över de attacker på sexuella minoriteter som ryska våldsverkare själva har filmat och stoltserat med på nätet. Det är svårt att titta på materialet utan att bli illamående. Hur förtrycket och hatet konkret drabbar människor blir tydligt, och de chockerande bilderna lämnar inte näthinnan i första taget.
Vetskapen om att ryska myndigheter ofta underlåter sig att agera mot förövarna är djupt upprörande. Det är svårt att begripa hur människan kan vara så enfaldig.
Den svenska höjdhopparen Emma Green-Tregaros regnbågsnagelprotest, under förra sommarens friidrotts-VM, väckte debatt. Ställningstagandet för alla människors lika värde var modigt och välkommet. I och med det pågående Sotji-OS har flertalet organisationer, företag och privatpersoner iscensatt liknande protester.
Den brittiska reklamkanalen Channel 4 har färgat sin logga i regnbågsfärger under OS, precis som sökjätten Google. HRW har skapat en profilbild för Facebook-användare, som består av en regnbågsfärgad Rysslandskarta. Bryggeriet Brew Dog har lanserat ölet ”Hello, my name is Vladimir” – där Putin finns avbildad på den regnbågsfärgade etiketten. Den svenska konstnären Jesper Waldersten har designat alternativa OS-ringar, bestående av mans- och kvinnosymboler. För att nämna några exempel.
När såväl IOK som SOK och flertalet av Sotji-OS huvudsponsorer, däribland Coca-Cola Company, visar sådan flathet i sitt agerande, är det glädjande att så många andra vågar ta ställning.
Visst går det även att, i vissa fall, se de bakomliggande kommersiella intressena. Men det är, trots det, ett sundhetstecken att ett varumärke kan stärkas av att ha en HBTQ-vänlig profil.
Frågan är bara vad som händer när strålkastarna har slocknat och spelen är slut. När stavarna och skidorna har packats undan och när publiken, de tävlande och funktionärerna har åkt hem.
Då är det extra viktigt att vi inte glömmer de människor som utsätts för vidriga övergrepp i det auktoritära och gayfientliga landet i öst. För OS må vara en mediehändelse som blåser förbi, men kravet på minoritetsrättigheter måste kvarstå.