En halv miljard. Så mycket vill Liberalerna satsa på att komma till rätta med det som kallas hedersvåld, och som innebär att kvinnor blir till mäns ägodelar.
Att Liberalerna vill motverka detta är mycket bra, liksom de konkreta förslag de tar upp i sin debattartikel (Aftonbladet 19 september).
De vill samordna, utbilda, stärka upp. Införa en lex Fadime med strängare straff för hedersrelaterade brott.
Problemet är bara att inget av detta är till någon större hjälp för de allra mest utsatta, nämligen de kvinnor som inte är svenska medborgare. Till den gruppen hör de papperslösa som aldrig ansökt om asyl eller fått avslag, och de som fortfarande befinner sig i det Migrationsverksmaskineri som kan ta år på sig att tugga fram ett beslut.
Ytterligare ett exempel är de kvinnor som kommer hit som anhöriginvandrare genom giftermål. De står utanför samhället, kan inte språket, är ekonomiskt beroende av sina män. Nuvarande lagstiftning och praxis fjättrar dem vid sina äktenskap.
Den svenska tvåårsregeln innebär att kvinnan måste stanna med sin man i minst två år, annars blir hon utvisad. Hon är med andra ord helt i hans makt, inte minst om hon kommer från en hederskultur. Att återvända hem efter en skilsmässa är då i praktiken nämligen synonymt med döden.
Undantag från tvåårsregeln görs bara för den kvinna som utsatts för allvarlig misshandel och sedan lämnat relationen. Detta går alldeles uppenbart stick i stäv med kunskapen om hur våld i nära relationer fungerar; att det så gott som aldrig handlar om en enskild allvarlig misshandel, utan om eskalerande våld.
Även om kvinnan bryter upp har hon ingenstans att fly. Kvinnojourerna kan hon inte räkna med. De är nämligen beroende av ersättningen från socialtjänsten, och den beslutsgången liknar – för att citera Röda korsets kartläggning häromåret – ett ”lotteri”.
Detta har lett till att många kvinnojourer nu nekar att hjälpa kvinnor som inte är svenska medborgare, eftersom ekonomin är så skral att de helt enkelt inte har råd att lägga ut pengar som de inte är säkra på att få tillbaka.
Sedan 1 juli 2013 finns en lag som säger att alla som befinner sig i Sverige har rätt till ”vård som inte kan anstå”. Det är en luddig formulering som måste preciseras och självklart inkludera kvinnor som utsätts för våld av sina män. Lika självklart måste undantag från tvåårsregeln göras för alla misshandelsrelationer.
Sverige borde dessutom återinföra den lag som upphävdes 2006, och som innebar att man kunde kolla upp män i registren innan de tilläts ta hit sina hustrur. På så vis kan man hindra dem som satt i system att ta hit kvinna efter kvinna och med våld göra henne livegen.
Det hävdas ofta irriterat, både från politiskt håll och ledarsidor och runt fikabord, att välfärden faktiskt är till för de svenska medborgarna. Men rätten till livsnödvändig hjälp undan våld är inte en medborgerlig rättighet utan en mänsklig rättighet, och det är en skam att vi villkorar den.