Hellre protektionism än fri rörlighet?
Denna vecka skulle Europaparlamentets utskott för den inre marknaden ha behandlat den lika viktiga som känsliga frågan om EU:s tjänstedirektiv. Men för några dagar sedan sköt utskottet upp sin omröstning om direktivet till november och det innebär att Europaparlamentet inte kommer att kunna behandla frågan förrän tidigast efter nyår.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Huvudprincipen i förslaget till tjänstedirektiv är att ett tjänsteföretag som utför ett tillfälligt uppdrag i ett annat medlemsland har att följa sitt hemlands lagar. Är man behörig att utföra den typen av arbete i hemlandet får man också göra det i ett annat land, utan att behöva ansöka om behörighet där. Det säger sig självt att det är en smidig ordning.
Men riskerar då inte de gamla EU-länderna med högre levnadsstandard och högre löner att utsättas för den mest skamlösa sociala dumpning, att översvämmas av polska rörmokare, lettiska byggjobbare och annat löst folk som kommer att ta jobben och arbeta för bråkdelen av västeuropeiska löner?
Det är en farhåga som inte är utan grund — men som inte bör användas som förevändning för att diskriminera arbetskraft från de nya EU-länderna.
Vad är social dumpning? Den nedre gränsen lär det vara ganska lätt att enas om och definiera. Social dumpning är det när arbetet utförs för en lön som utgör en bråkdel av vad som kan betecknas som normal lön för detta arbete i det aktuella landet.
Men det är inte lika lätt att enas om var den övre gränsen för social dumpning går. Går den, som det lettiska byggföretaget Laval un partneri på sin tid hävdade, vid den lagstadgade miniminivån eller går den, som Byggnads argumenterade för, vid en godtyckligt bestämd, omkring 40 kronor i timmen högre nivå?
Det är svårt att föreställa sig att ett tjänstedirektiv utan någon form av skydd mot lönedumpning skulle ha minsta chans att bli antaget. I EU:s fall finns ett skydd i form av det s k utstationeringsdirektivet. Det ger medlemsländerna rätt att kräva att företag som arbetar tillfälligt i landet skall uppfylla minimivillkoren enligt landets lagar eller kollektivavtal.
Det är en rimlig ordning — som garanterar socialt godtagbara förhållanden och samtidigt ger utländska företag en chans att konkurrera på rimliga villkor. För det kan väl inte vara så att miniminivåer som förhandlats fram mellan svenska parter förvandlas till social dumpning när utländska företag är berörda?
Frågan om Byggnads blockad mot skolbygget i Vaxholm ligger i Arbetsdomstolen, som har begärt ett förhandsutlåtande från EG-domstolen. Arbetsdomstolen konstaterade att det lettiska företaget var bundet av ett lettiskt kollektivavtal — och att Byggnads blockad syftade till att undanröja och ersätta det lettiska kollektivavtalet. Varför är det lettiska kollektivavtalet mindre värt än det svenska?
I en initierad och tankeväckande artikel på DN Debatt för ett par månader sedan gjorde Svante Nycander bedömningen att facket "ligger illa till inför prövningen i EG-domstolen".
Härom dagen bekräftades den uppfattningen av Charlie McCreevy, EU-kommissionär för inre marknaden, på besök i Stockholm. Han konstaterade att kommissionen stöder det lettiska företagets hållning.
Det kommer ilskna reaktioner från svenska statsråd och näringsminister Thomas Öst ros hotar, förtäckt men tydligt, i ett brev till EU-kommissionen att den svenska regeringens "möjligheter att arbeta konstruktivt" i frågan om tjänstedirektivet kommer att "påverkas".
Regeringen bör behärska sig. Alternativet till fri rörlighet i EU är protektionism. Det förlorar alla på — och små länder allra mest.