När man söker på ”nätbaserade högskolekurser” på internet får man fram ett rikt utbud av distansutbildningar. Från Lunds universitet i söder till Luleå tekniska universitet i norr – de flesta universitet och högskolor erbjuder kurser där kommunikationen mellan lärare och student inte sker i en universitetssal, utan via webben.
Under det gångna året har fenomenet Mooc diskuterats flitigt i svenska medier. Förkortningen står för massive open online course och tar distansutbildningen till en ny nivå. Med teknikens hjälp kan nu vem som helst läsa en kurs vid ett prestigeuniversitet som Harvard eller Berkley. Kurserna är gratis och består av korta föreläsningar som studenten tar del av via datorskärmen. Därefter följer examination som maskinrättas.
I Sverige blir Karolinska Institutet, KI, först med att erbjuda denna typ av undervisning. Hösten 2014 blir det möjligt för tusentals studenter över hela världen att via internet läsa en KI-utbildning.
Mooc har förutspåtts konkurrera ut det traditionella högskoleväsendet. Eftersom kursen är internetbaserad behövs inte sådant som undervisningssalar.
Den panikartade kampen om studentbostäder kan mildras med hjälp av internetutbildningarna, då studenten kan bo var som helst i världen. Kostnaden per student kommer med Mooc-formatet att sjunka markant, och sparar således universiteten stora summor.
Att tekniken hjälper oss att hitta billigare och smidigare alternativ till att utföra något är givetvis positivt. Men att läsa vid ett universitet är inte samma sak som att betala räkningar.
Ett av de största problemen med Mooc är att det, trots sin ambition om att ge fler möjligheter till utbildning, riskerar att göra de traditionella universiteten till elitskolor.
Om alla kan tillgodogöra sig en examen via nätet kommer antagligen arbetsgivare att prioritera de som har sökt sig till de fysiska universitet som finns kvar. Därtill går nätstudenterna miste om de nätverk som finns på universiteten. På så vis skapas ett A- och B-lag.
Ett annat problem med Mooc är att det distanserar studenten från läraren. Hur hög upplösning en datorskärm än har kan den inte ersätta kontakten som uppstår i en fysisk lärosal. Även om studenterna kan samtala med varandra via chattforum är det inte samma sak som att sitta tillsammans i lunchkafeterian och lösa uppgifter.
Studenter med motivations- eller inlärningssvårigheter lämnas åt sitt öde i cyberrymden. Dessutom tenderar nätstudenter i högre utsträckning att hoppa av sin utbildning.
Det kanske inte är så konstigt. Att som ny student knata upp för backen till Uppsala universitetshus, innebär en helt annan känsla än att logga in på en internetportal första dagen på utbildningen. Tekniken har sina fördelar, men den kan inte ersätta det fysiska mötet mellan studenter och lärare.