Hjälp Ukraina på vägen
Med en yta större än Frankrikes och med drygt 50 miljoner invånare är Ukraina ett av Europas största länder. Landet blev självständigt i samma ögonblick som Sovjetunionen i praktiken bröt samman i augusti 1991.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är först efter den "orangea revolutionen" för ett år sedan som Ukraina mer allmänt kommit att börja uppfattas som en självständig storhet, värdigt att också bemötas som en sådan.
Det hade naturligtvis varit mycket bra om Sverige tidigare tagit kontakt med Ukraina på allra högsta nivå. Det kunde ha givit ett bidrag, om än så obetydligt, till en accelererad positiv utveckling i det
post-sovjetiska Ukraina.
Men bättre sent än aldrig, och att statsminister Göran Persson i dessa dagar besöker Ukraina och Georgien för överläggningar med presidenterna och premiärministrarna i de bägge länderna är värt beröm.
I bagaget till Kiev har statsministern med sig löften om ökat bistånd och erbjudanden om att hjälpa Ukraina att övergå från olja och gas till förnyelsebar energi.
Det är insatser som har sitt givna värde. Men än viktigare vore det om Sverige engagerade sig för att tillsammans med andra — Polen och de baltiska staterna i klartext — något bidra till att jämna vägen för Ukraina till EU.
För sanningen är ju att Ukrainas väg till EU är mycket lång, även om det finns en hel del positivt att rapportera från det senaste året.
Men arvet efter sovjettiden — med korruptionen och en kaotisk politisk kultur som de kanske mest iögonenfallande inslagen — låter sig inte övervinnas på så kort tid som 15 år.
Ukraina drabbades ju också mycket hårt under sovjettiden, inte minst av den på konstlad väg framkallade svältkatastrof som Stalin genomdrev för att kollektivisera jordbruket i Ukraina — och krossa motståndet från landets bönder. Många miljoner människor svalt ihjäl, ett bestående sår på den ukrainska folksjälen.
Inte minst de historiska erfarenheterna har bidragit till Ukrainas allt tydligare ambition att vända sig västerut. I fråga om Nato hägrar medlemskapet för landet redan om några år. 2008 brukar nämnas som ett realistiskt mål.
Men när det gäller EU finns det ingen, inte ens dagens ukrainska ledare, som bestrider att det som snabbast rör sig om närmare ett decennium innan Ukraina är moget för medlemskap.
Därav följer inte att man, som så många västeuropeiska länder tycks göra, kan betrakta frågan om Ukraina och EU som ett tidsmässigt avlägset problem.
Just för att vägen är lång är det viktigt att Ukraina får hjälp och uppmuntran, utan att kraven på landet för den skull sänks. Vem vet, kanske får vi en dag rent av nytta av en ukrainsk tacksamhetsskuld.