Hjälp! Uncle Sam är sjuk!
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Ett kännetecken för Michael Moores berattärstil är ofta ett oblygt ifrågasättande av det egna landets särdrag och brister. I "Bowling for Columbine" ifrågasätter han och gör också narr av den amerikanska vapenfixeringen. I SiCKO vänder han sig frågande mot den hjärtlösa sjukvården, och dess girighet.
Som vanligt kan den kepsbeklädda anti-hjälten inte göra något utan att hela den sanningsälskande amerikanska journalistkåren redan på förhand slår knut på sig själv i obskyra debatter kring Moores arbetsmetoder och siffror. Ganska typiska symptom på hur systemet reagerar på utmaningar mot status quo, och hur budskapet på något sätt sopas under mattan i en hetsjakt på budbärarens karaktär. Fel på öret, partisk rapportering och enkelspåring buskis är en av många anklagelser mot Moore, som i sin tur försvarar sin ensidiga journalistik med förklaringen att han berättar sin version av historien. Han är inte intresserad av att ge några försvastal för den redan stenrika och PR-starka hälsoindustrin i USA. De vet att försvara sig ändå, menar han.
Hälsoindustrin med allt från sjukhusdirektörer, läkemedelsföretag och försäkringsbolag har djupa fickor med pengar som de gott kan spendera på vettiga utgifter som att sponsra CNN, köpa reklamtid, anställa "medicinska experter"och sist men inte minst: fjäska för lättsmörjda kongressledamöter.
Det finns en växande känsla att medan media hänger sig åt sandlådedebatter om USA:s mest kontroversiella skjutjärnsbuffel, så står vanligt folk och bokstavligen kämpar för att överleva. Många amerikaner såg filmen just på nationaldagen den 4 juli, något som i den politiska bloggsfären har kallats en tyst symbolisk gest av patriotism.
Det mest gripande ögonblicket i hela dokumentären SiCKO var en kommentar från en 79-årig uppenbart sliten äldre herre som fortfarande arbetade som städare på ett varuhus. Med bräcklig röst förklarar han sorgen över de gyllene år som alla talar om, men som aldrig kom till honom. Han måste arbeta för att få arbetsgivarens sjukvårdsförsäkring.
Jag har tack och lov välsignats med en god hälsa utan några större vårdbehov, men de få gånger jag har smakat på det goda sjukvårdssystemet det senaste året har gett mig en halvbitter smak i munnen. Som exempel kan nämnas ett tandläkarbesök nyligen. Efter att tandhygienisten rekommenderat en bra munskölj som kliniken säljer frågar hon om jag vill prova en skölj medan jag ända är där?
Javisst, kan ju aldrig skada tänker jag. Ett par veckor senare kommer ett utdrag fran mitt försäkringsbolag med en räkning på motsvarande 35 dollar - ca 250 SEK. Förklaring: Professionell munskölj utförd på kliniken. Denna lyx täcktes tydligen inte av min försäkring. Nu var det inte någon större klinisk operation vi pratar om. Jag fick en liten plastmugg i handen, sedan gurglade jag i 30 sekunder. Man tackar. De måste ju skämta!
Rasande frågar jag amerikanska vänner hur "vanliga männiksor" klarar sig undan det giriga systemet. Förklaringen är att "vanliga människor klarar sig inte, det är ju det som är hela poängen".
Och Amerikaner omkring mig undrar varfor jag är på väg hem till Sverige. Med ett jag-har-åtminstone-folkpension-flin på läpparna förklarar jag att "det blir bättre så", och möts av ännu mer förvirring.
Att avböja den amerikanska drömmen uppfattas närmast som en provokation, men i tysthet frågar sig vännerna om det hela är ett tecken på att till och med invandrare, den grupp som en gång byggde det moderna USA, nu överger det sjunkande skeppet? Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden, minsann.
Visst, vi har vår beskärda del av skönhetsfläckar i Sverige, men jag inbillar mig att jag och grannen brevid även i vår mörkaste stund har ett mänskligt värde. Något annat vore ju fundamentalt sjukt.