Ett enkelt svar är naturligtvis att priset är för högt. I flera nyhetsinslag i tv har frågan ställts om inte nolltaxa på kollektivtrafiken är den radikala åtgärd som krävs för att åkandet ska öka.
Tanken har enkelhetens behag. Men verkligheten är komplicerad. I Kiruna har nolltaxa verkligen lett till målet, betydligt fler åker kollektivt, men det är inte självklart att det går att klara både nolltaxa och ökad trafik. En forskare menade att framgången för nolltaxa beror på hur stor stad det är fråga om. ”Rätt” befolkningstal skulle ligga mellan 15 000 och 50 000 invånare. I större städer skulle frestelsen att ta bilen ändå vara stor, också om kollektivtrafiken vore gratis.
Frågan är också vad det mer exakt betyder att antalet resande ökar. På många håll tycks resultatet av nolltaxa vara att fotgängare och cyklister väljer att ta bussen, medan de som tidigare åkt bil ofta fortsätter att göra det. Nolltaxa kan kanske vara motiverat för skolungdomar eller pensionärer, men då av helt andra skäl än att hålla tillbaka biltrafiken.
Kollektivtrafiken kan tyckas dyr, men är förstås ändå i grunden prisvärd för den som åker ofta även om priset för enstaka resor kan upplevas som högt. Principen att resenärerna betalar åtminstone en del av kostnaden själva är inte heller orimlig och inkomsterna kan vara nödvändiga för att trafiken ska kunna utvecklas.
I Uppsala stad och län har ett nytt taxesystem nyligen antagits efter en intensiv politisk debatt. Vad man än tycker om detta så är det ett rimligt antagande att Uppsala är för stort för att nolltaxa ska vara en bra idé – däremot kan situationen vara annorlunda i små kommuner med liten trafik, där de intäkter som avgifterna ger ändå är marginella.
Det är inte heller självklart att priset är den enda faktorn av betydelse. Täta turer och en allmänt positiv upplevelse av kollektivresan kan vara ännu viktigare. Måste man vänta länge på en buss och dessutom riskera att inte få sittplats så blir bilen ändå ett lockande alternativ.
Vill man minska bilåkandet i städer av Uppsalas storlek så talar mycket för att kvaliteten på själva resandet är en viktig faktor. Spårväg skapar en infrastruktur som binder samman stadsdelar på ett sätt som busslinjer inte kan göra. Spårvagnar kan ta fler resande och ge bekvämare och snabbare transporter än bussarna. Spårväg har de senaste åren återinförts i en rad städer i Europa och övervägs nu på allvar också i flera svenska städer med en befolkning kring 100 000 eller däröver. Också Uppsala har anslutit sig till organisationen Spårvägsstäderna och det politiska intresset växer.
Att åka spårvagn kan knappast bli gratis. Men om turerna är täta och resorna går snabbt och bekvämt så kan priset bli ett mindre problem.