Hjärnan är mer fantasieggande än rymden

Uppsala2006-12-11 00:00
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Ni får ursäkta men det mest spännande inom vetenskapens värld just nu utspelar sig inte i rymden. När detta skrivs vet jag inte ens om det är Christer Fuglesang eller hans avfärd som har skjutits upp. Kvittar vilket, de bemannade rymdfärderna har alltid varit mera skådespel än bröd. För att räknas som en riktig stormakt bör man som bekant ha kärnvapen, hangarfartyg och astronauter. Och Sverige är ingen stormakt.
   Nej, det finns mycket mera fantasieggande forskning som dessutom är betydligt relevantare. Jag tänker naturligtvis på utforskandet av vår hjärna. Ett organ som för övrigt presenteras på den utmärkta vandringsutställningen "Se hjärnan" som just nu finns på Upplandsmuseet.

   Men utforskandet av det inre och det yttre behöver inte stå i motsatts till varandra, tvärtom. Bland det roligaste som skrivits om rymdfärder och om oss människor är Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen". Det är också här vi får det slutliga svaret på livets mening, det visar sig vara 42.
   Douglas Adams avled för några år sedan, men när jag träffade honom 1998 var han mycket fascinerad av vårt medvetande och hur vi i efterhand motiverar våra beslut. Han hade sett en man som av en hypnotisör lurats att lägga bananer i sina skor och sedan ta på sig dem. När han väcktes ur hypnosen motiverade han tilltaget med att han hade haft torr hud på fötterna och hade hört att just bananer var väldigt effektiva mot detta. Han efterrationaliserade sitt omedvetna beslut.
   Det är möjligt att Adams hittat på hela historien,stilenligt i så fall, för nu visar allt mera forskning att vi alla hittar på historier, oftare än vi tror. Ju mer vi lär oss om hjärnan ju märkligare blir det. Det verkar till exempel vara så att hjärnan skickar ut ordern att lyfta till exempel höger hand innan det beslutet når de regioner i vår hjärna där medvetandet sitter. Om detta skriver den danske vetenskapsjournalisten Tor Nöretranders i sina böcker och om detta handlar också en fascinerande artikel i oktobernumret av New Scientist. Här får vi höra om hur människor med olika hjärnskador fabulerar för att få verkligheten att gå ihop. En åldrad kvinna kan prata om sin pojkes kommande studentexamen samtidigt som hennes snart pensionerade son sitter bredvid henne på ålderdomshemmet. Och hon har inga problem att få detta att gå ihop.

   Barns fantastiska förmåga att "hitta på" kan bero på att de ännu inte utvecklat de frontallober i hjärnan som styr medvetandet. Det är som bekant dessa områden vi bedövar med alkohol och droger vilket ställer det gamla talesättet att av "barn och berusade får man höra sanningen" i nytt ljus. Även andra gamla klassiker i tvetydighet som "Här fattas kloka beslut" får en ny innebörd.
   Hjärnforskningen ställer också svåra frågor om vilken sanning som ett vittne presenterar. Om vi har bristfälliga minnesbilder tenderar vi nämligen att ta genvägar och skapa oss en bild av vad som hänt som går ihop. Hjärnan kan liksom inte låta bli att berätta en god historia. Ett slagsmål på krogen kan till exempel se helt olika ut efter några veckor. De inblandade kanske inte ens ljuger medvetet, de minns helt enkelt kalabaliken på olika vis. Och det är givetvis samma mekanism som gör att vi älskar en god bok, en välgjord film eller bra teater. Konsten att berätta en god historia passar utmärkt med vår hjärnas inneboende mönster.
   Vår hjärna arbetar hårt för att få ihop sammanhangen och letar hela tiden efter mönster i en kaotisk omgivning. Ja, ibland arbetar den på övertid och ser konspirationer som inte finns. Vi skapar oss "fördomar" om norrmän, supportrar till ett fotbollslag eller om religiösa grupperingar. Man skall inte generalisera säger vi snus- förnuftigt - och gör just detta!
   Man måste försöka bekämpa sin egen tendens att döma på förhand, men samtidigt förstå att vi alla har en nedärvd benägenhet att ha fördomar. Om vi inte höll oss med förutfattade meningar skulle vi snabbt bli tokiga och denna förmåga att hitta samband har varit till stor nytta under vår långa biologiska historia. Utan vår förmåga att finna orsakssammanhang hade vi inte lyckats så bra som vi gjort. Återstår att se om vi också kan förstå sambanden mellan temperaturens höjning i jordens atmosfär, den omgivande rymden och vårt eget agerande.

   I förlängningen av dessa resultat ligger naturligtvis frågan om den fria viljan. En filosofisk kioskvältare. Har vi en fri vilja eller tror vi bara att vi har det? Se där en julnöt att fundera över.
   
Läs mer om